September 2017

På sommaren brukar lufttrycken ligga på mellan 1035 och 1045 hektopascal och det vet man hur det känns ungefär. En lätt klagan, uttryckta besvikelser och en ständig önskan om något bättre. Tänk om det kunde vara lite svalare, regna något mindre, kanske kunde vara mer vind, mindre vind, lagom med vind eller kanske några droppar regn? Det börjar ju bli så torrt, å vad jobbigt det är att vattna, vad dammigt det är, och all pollen… Okej. Plötsligt tar sommaren slut och det blir snabbt råare, för att inte säga kallt. Då får klagovisan en något annorlunda karaktär. Vart tog sommaren vägen, den som var så härlig? Vad snabbt den försvann. Åhhh… värmen, den ljumma vinden, de sköna temperaturerna. När man bara längtar efter något läskande kallt. Nu måste vi vänta 8 månader igen.

Tyvärr. Sommaren 2017 gick inte till historien som någon högtryckssommar, men högtrycket som alla längtat efter kom tillbaka i slutet av september, och det med besked. Noteringar om lufttryck på 1044 hektopascal gjordes och det var ovanligt milt och varmt för att vara september. Ett starkt högtryck hade äntligen tagit över och bestämt sig för att stanna. Vi får hoppas på mer sköna rekord, vilket inte är en omöjlighet, för förra året i oktober noterade SMHI det högsta uppmätta högtrycket någonsin i Sverige: 1050,2 hektopascal. Det slog det tidigare Sverigerekordet, från oktober 1896, som var två enheter lägre. Vi har anledning att bli lite nyfikna nu, vad kommer att hända? Åt mörkret finns dessvärre inget att göra. Det är mörkt redan före sju på kvällen så här års och värre ska det bli. Suck.

September bjöd på samma palett, liknande pyttipanna och likadan mix som tidigare månader. Tillagad enligt receptet ”den som har mest att göra vinner”! Vi var på en familjedag på Skansen, Coops familjedag, och som Ida mycket riktigt undrade när hon fick höra var vi var: Vilka exakt deltar i denna familjeaktivitet? Sist jag kollade var jag medlem i er familj, hahaha. Nej, det var bara vi. Egentligen skulle vi bara åka Oceanbus, ett evenemang som Thompa fått i födelsedagspresent i februari och när vi ändå skulle åka in, så…ja. På Skansen gick vi mest runt bara för att hålla liv i stegräknaren och för att bränna de kalorier som tillförts av skansenbagarns bullar.

För 21:a gången anordnades också Änglamarksgalan på Sollidenscenen med gäster som Ace Wilder, Benjamin Ingrosso och Love Antell, presenterade av Mark Levengood. Änglamarkspriset delades ut till bästa innovatör i klassen ”gör något för miljön”. Finalisterna hade förslag på hur man kunde odla grödor inomhus i urban miljö året runt. Även idéer om att odla alger och att framställa proteinpulver från mjölmask. Ytterligare någon hade hittat metoder för ett mer transparent och säkert globalt livsmedelssystem med hjälp av hyperspektralteknik (?)

Och!… trumvirvel… Änglamarkspriset 2017 gick till företaget Ignitia som levererar hyperlokala väderprognoser till småskaliga bönder i tropiska klimat. Bönderna i Västafrika kan genom företaget få lättlästa prognoser på sms som hjälper dem att planera sin skörd mer träffsäkert och hållbart. De kan till exempel minska användandet av bekämpningsmedel och fördela de begränsade vattenresurserna endast när det behövs tack vare de precisa prognoserna. Ett otroligt bra exempel på hur smart teknik möter efterfrågan på mat. Ignitia vann 100 000 kronor. Och där satt vi i publiken med stegmätaren i viloläge, smörtunga bullar i magen och kaffe i en termos. Sååå långt från Västafrika, mjölmaskar, spektralteknik och globalt tänk. Då gick vi vidare.

Kalendern har börjat bli så där skönt kladdig och oregelig igen. Nöjen och roligheter slåss om utrymmet ihop med jobbpåminnelser. Förutom noteringen om Skansen, stod där också ”Joel i Gävle + Axmars brygga”. Thompa hade nämligen pratat om detta Axmarsställe sedan månader… eller kanske år och äntligen hade vi hittat en utmärkt anledning att åka uppåt Gävle, och till och med förbi. Joel och Emilia har sedan tre, fyra veckor bott in sig i sin lägenhet och vi var hur nyfikna som helst. Efter dagens slut var vi också hur imponerade som helst! Vilken fin lägenhet, centralt och bra belägen i den otroligt mysiga hålan Gävle. Joel visade oss runt i stan. Vi passerade hans gym och olika favoritställen, och vilken pizzeria vi än passerade fick vi ett kortreferat om pizzans kvalitet och smak. Vi åkte till högskolan och blev guidade där. Från första stolpen han suttit på till vilka fönster som var hans och var han brukade ställa cykeln. Det fanns inga hemligheter vi inte skulle känna till. 

Axmars brygga var väl värt ett besök även om det just denna kväll var mer som Axmars mygga… Myggorna var med från förrätten till efterrätten och en hängde till och med in i bilen sedan på vägen hem. Vi lämnade en vacker kväll, underbar mat och på en fin plats i en enastående miljö. En restaurang för alla sorters folk. Ung som gammal, äkta/oäkta par, tjej- och killträffar, barnfamiljer och släktträffar.

Fortsätter läsa anteckningar i kalendern: ”Med Carina på stationscaféet” (skulle fika men det blev ett glas vin), ”Lunch med Pia A” (min första lärarkollega), ”Puma till veterinär” (har börjat kissa inne på golv och i soffor. Misstankar om urinvägsinfektion)”, ”Hembygdscaféet Vaxholm” (sista för säsongen), Prom Ensta med Ida” (blablablabla), ”Yoga i Konststian” (första gången sen i april. Inte mycket till fällkniv längre), ”Provköra BMW” (plus äta korv och köra tipspromenad), ”Fira Ville 16 år” (tunnbrödspizza och tårta), ”Hämta Hobieskrov Årsta partihallar” (levererades tillsammans med tulpantransport från Holland), ”Spirometri kl 13:15” (blev ingen astmadiagnos), ”Torsdagsträning XIV” (säsongssista Viperträningen på Bosön), ”Frissa 9:00” (dyrt och ingen som märke nåt som vanligt), ”Kväll med badtunna 42 grader” (tog timmar att få ner tempen), ”Puma, lämna urinprov morgon” (gick inte att pipettsuga kiss eftersom kattfan aldrig kissade), ”Mälarpaviljongen” (sista för säsongen), ”KM 2017 på Baggen” (fem båtar, vindar 7 m/s till 1 m/s. Vi vann!) och slutligen ”Wildwind, flyg 16:30”.

Alltså, så sent som den 25/8 tog vi beslutet. Vi bestämde oss för att åka till Wildwind och försvara vår katamaranseger i Southern Ionian Regatta från förra året… eller inte. Beslutet om just det deltagande skulle tas efter att vi sett väderprognosen för det aktuella dygnet, men till Wildwind skulle vi! Direkt efter KM på Baggen på lördagen åkte vi raka vägen till Arlanda inför att göra denna sköna förflyttning i tid och rum.

För första gången klarade vi av (det vill säga Thompa) incheckning via självbetjäningen helt utan problem. Nästan. Lika som vanligt landade vi på Preveza vid 21-tiden lokal tid. Och samma som vanligt taxiservice Ζαμπέλης Σπύρος, med andra ord Zampelis Spiros stod där och väntade med sin trötta Mercedes. Han gör uppåt sju körningar dagligen tur och retur Preveza – Lefkas per säsong och fort som fan går det. Transfern är en timme och en kvart men det kan gå att vinna någon minut om man kör om över heldraget och i kurvor. Möjligtvis skulle han köra lika bra även med förbundna ögon men det har vi inte vågat föra på tal. Zampelis kör alltid utan bälte, han säger att han stryps om det är på. I backspegeln hänger ett kors och dinglar i ett band och bredvid korset sitter en hörsnäcka häktad. Den greppar han tag om varje gång hans telefon ringer, vilket den gör oavbrutet. Det är en Sonja som ringer. Fästmö… fru… mamma…? och han pratar snabbt, argt och säger aldrig ’hej då’. Men han är en jäkel på att packa bagage. Allt får plats i hans skuff och inget ska finnas i knäet på någon av passagerarna, no no. 

Vi kom fram i mörkret och Elias tog emot oss. De som arbetar på Wildwinds; på hotellen och restaurangerna och alla instruktörer hade nu bara tre veckor kvar av säsongen. Ändå var allt som vanligt. De hade inte slagit av på takten i fråga om att jobba. De välkomnade bara ytterligare ett gäng, lagade snabbt ny mat och riggade på samma båtar igen med ett enda fokus i sikte: Att vi skulle få det bra och trivas.

Det här var vår 11:e vecka på platsen och för första gången hade vi hamnat på Melas övervåning. Utsikten över bukten var ännu mer storslagen där uppifrån trots att palmernas utbredda blad snodde en bit av den. Vi tog en promenad ner till båtarna i mörkret, drack en första Radler hos Elias och somnade sedan som utslagna. Det gjorde vi varje kväll förresten.

Vi var de enda svenskarna men flera för oss kända ansikten syntes dagen efter. Martin från Tyskland som vi träffade förra året i september när vi körde Ionian regatta. I år var han här tillsammans med hustrun Petra. Hon körde yogavecka, så tur för Martin då att även Gerhard var där, hans seglarpartner. Även han från Tyskland. Holländska Walther var också på plats. Han har varit på Wildwind hur många gånger som helst samtidigt som oss. En udda, ensamresande men rätt så social solitär. Några av instruktörerna kom fram och hälsade och kallade oss skämtsamt för ”regulars”, och så kan man nog se på det.

Varje vistelsevecka inleds alltid med att var och en presenterar sina erfarenheter av seglingen samt särskilda önskemål och mål för veckan. Även om vi höll låg profil så var det spritt redan på detta möte att vi var ”de snabba”. De som hade träffat oss förut hade som mål att ”försöka slå oss denna vecka”, åtminstone ”segla i kapp”. ”Just follow those two”. Ja, smickrande, men nej. Nu fick vi direkt en del att leva upp till och jag ville inte ha en vecka med prestationstänk. Å andra sidan satt de riktiga stjärnorna där också. Många hade flera år av seglarerfarenheter. Exempelvis 198 cm långa och starka Remco från Holland som varit på Wildwind sedan början av 90-talet. Snacka om regular. Han bemödade sig knappt att segla om det inte var svart flagg. Ytterligare en person i gruppen duktiga seglare var belgaren Philip. Han verkade erfaren och kontrollerad, mentalt både stark och sansad. Ett medelålders gubbgäng från Düsseldorf presenterade sig också. De åkte varje år till olika beryktade seglingsställen och där hyrde de sina båtar och körde ihop under en vecka. Detta var deras första besök på Wildwind men de hade varit runt, både när och fjärran.

Vi fick safety briefing med information som vanligt angående sailing area, hur förträfflig allocation parking service de tillhandahåller och så utfärdades varningar för shallow parts, swimmers, rocks, urchins, the harbour, yachts and windsurfers. I varningarna ingick att man behövde vara uppmärksam på vindsurfarna eftersom de kör okontrollerat fort, utan att kunna några väjningsregler, och med delat fokus. Ena handen håller i seglet och den andra i mobilen samtidigt som de messar Så se upp! var rådet.

Crosshoren, den superstarka eftermiddagsvinden var fin och ganska tidig i tre dagar. Den kunde börja pusta upp sig redan innan lunch men å andra sidan hade den hunnit jämna till sig lite till efter lunch. Vi fick många bra repor i den och försökte klättra på septembers speedstick. Bästa placering blev plats 5 med 20.4 knop men vi petades snabbt ner mot slutet av veckan.

Düsseldorfarna var veckans snackis. De startade med att berätta om sina tidigare flotta resor där allt var fixat och där man bara behövde segla rakt upp på stranden när man seglat klart. Någon av dem antydde att det var lite som en ankdamm att segla så här i en bukt och att de längtade till Ionian regatta så de fick dra iväg och se mer. De snackade i mun på instruktörerna, lyssnade dåligt på vad andra hade att säga, garvade och uppförde sig precis så där tyskt som tyskars rykte bär, innan de teamade upp sig på varsin Hobie Tiger. Strax senare både pitchade och kapsejsade de och efter att nästan seglat in i berget blev de lotsade tillbaka.

Då bytte de båt till en Hobie 16. Ut igen. Nya kapsejsningar och ifrågasättande av material, kallade båten ”nervös” och bytte till en Hobie Pacific. Då först var de ”hemma” som de kallade det för. Kalasnöjda.

Så här är det: Tjejer som tar sig an sporter, de sliter och kämpar för att bli bättre. När något inte funkar, när de gör dåligt ifrån sig och när de misslyckas anklagar de sig själva. De kanske gråter och känner sig besvikna, tar nya tag och försöker bli bättre. Bannar sig. Med grabbar är det lite tvärtom. En dålig backhand i tennisen, en taskig swing på golfbanan, ett kasst dragskott på isen… var tittar killarna då? Jo på materialet. Det är klubban, racketen, bollen, grillerna eller något sånt som inte lirar. Inte är det väl deras prestation som har en formsvacka? Deras skills?

Mitt mål under veckan var att styra så mycket som möjligt, och om mod fanns också styra i crosshore. I så fall på en Pacific till att börja med. Jag styrde mycket mer än tidigare och det gick bra. Det kändes riktigt okej, jag var till och med ute i trapets men det är en stor tröskel att styra i hård vind. Något tillfälle för det kom aldrig eftersom det mot slutet av veckan blev så pass byigt och med stora vindskiften så jag vågade helt enkelt inte. Det var tillräckligt utmanande för oss båda att hålla de invanda positionerna ombord.

På tisdagen lades en bana ut och vi körde Tiger. Utan att tävla (fast det gör man ju alltid ändå), alltså utan startbåt och startklocka körde vi lite mot två andra Tigrar; Martin/Gerhard och Philip/Ian och de lyckades vi skaka av oss. På onsdagen var det bana med startbåt som gällde. Tanken då var att köra i de team som satts ihop och med den båt som vi valt inför Ionian regattan. Vi var en av fyra Hobie 16 och totalt åtta båtar nötte runt. Vi seglade bra och lyckades hitta vindvrid, så vi kom före alla andra båtar i race ett… och tvåa i de resterande racen efter Philip på Hobie Tiger. Denna dag hände något i vinden. Det blev plötsligt kallare och den kom från alla håll samtidigt, det kändes som om det förutspådda ovädret var på ingång. Det var alltför svårseglat och okontrollerat helt enkelt så vi lämnade bukten.

När vi inte seglade låg vi vid poolen med varsin lur i örat och lyssnade på den fjärde boken i Milleniumserien ”Det som inte dödar oss”. Eller så promenerade vi tur och retur Ponti och givetvis en sväng upp mot bygget på andra sidan den stora hamnen. De hade kommit långt där och i juni kommer det säkert att vara inflyttat och klart. En svensk flagga är uppsatt på området, man undrar…?

Elias driver restaurang Phoenix och hotellet Melas. Hela familjen är inblandad i det så klart. Mamman är en gullig och social person men hindrad av att inte kunna engelska, hon står i köket lite då och då. Systern har en klädbutik i stan men hjälper till, framför allt på morgnarna. Pappan tar ut hunden ibland och har tidigare skött poolen, men inte längre. Nu sitter han mest och deltar lite surmulet vid ett bord i receptionen. Varje gång jag går förbi säger jag ”hej” och varje gång tittar han på mig utan att svara. Familjen producerar både olivolja och vin. Olivolja fick vi med oss hem av Elias i juni och denna gång bjöd han på färska fikon och pappans vin. Jättestarkt och gott. Mörkgult och nästan lite sherrykaraktär. Ett redigt glas var och sen flöt engelskan på. Det fanns inte ett ord, inte en formulering som inte var bra nog och det var tur det eftersom tiden hade kommit för att socialisera sig. I det som kallas Welcome chat.

Under veckan slörpade vi i oss från de bästa ställena. Vi åt plockmat, huvudrätt och drack vin och var vi än var kostade det 35 Euro inkl dricks. Färsk friterad bläckfisk på The Ocean´s. Några smårätter och varsin halv pizza på Alex. Kycklingschnitzel och stekta grönsaker på The Wave i Ponti. BBQ på Kavadias och grekisk buffé på Phoenix.

 

Självklart hamnade vi också på bar 155 med en Irish, en Strawberry Daiquiri eller en Black Russian.

 

 

 

Southern Ionian Regatta är ett slags grekiskt Lidingö Runt som sedan 80-talet körts på Joniska havet tredje helgen i september. Regattan seglas under tre dagar och till kappseglingens sista dag ansluter sig varje år hugade katamaranseglare från Wildwind. Med startpunkt från bukten på Wildwind seglar man i tre etapper. Efter start drar man runt den östra udden och ut på havet. Banan följer kusten och vid nästa udde sätts en mållinje upp. Denna mållinje blir mycket fiffigt sedan nästa etapps startlinje och då rundar man ön Arkoudi medsols och går i mål i inloppet till Sivota hamn. Just de två första etapperna tog sex, sju timmar förra året. Den tredje och sista etappen går nästkommande dag. Från Sivota och direkt tillbaka till Wildwind.

Men detta år blev det inte så. Två stora luftmassor, en från nordväst och en från väst, hade bestämt sig för att utöva sin strid just på denna plats och just denna torsdag och fredag. Mitt i mötet skulle en cyklon med regn och stormvindar bildas ute på havet. Eventuellt också med åska. Tävlingarna behövde därför arrangeras om alternativt helt ställas in. Vi var väldigt osäkra in i det sista huruvida vi skulle delta eller inte.

Dagen till ära vaknade vi av hårda vindbyar. Det rev och slet i palmbladen som hängde över balkongen. Redan på förmiddagen var svart flagg hissad. De forecastade regn- och åskovädren hade tur nog uteblivit. För att göra en lång historia i närheten av kort började det redan på land med ett sparkande i gruset, några klämkäcka skämt, nervösa blickar och högljudda skratt. Hur skulle det gå? Det ven om vinden och riggen smällde mot masterna. Skulle vi klara det? Vinden var ena minuten hårt från syd, för att plötsligt smälla på från nordväst, ett vrid från nord och så smack tillbaka till väst. Vinden låg som kårar på vattnet, en del mörkt grå och många med svarta skikt i. ”Ska vi betta på vem som vinner?”, sa någon plötsligt. ”Jag sätter på The Swedes”, sa nån. ”Jag med”, sa en annan…  ”Hehe”, sa vi som inte ens hade bestämt oss för att vara med. Vi var uppskrivna men inte säkra.

Klockan 11 samlades alla deltagare på Kavadias altan för att få briefing. Raceansvariga hade beslutat att racet skulle köras men på avkortad bana. Några team hade avråtts från att delta, ex de flesta av Düsseldorfarna. Hela rundningen av Arkoudi var struken och i stället skulle ett enda race köras den första dagen (rutten markerat med en 1:a på kartan nedan). För att ingen skulle stå på näbben redan i start skulle en krysstart läggas i bukten, ett kort ben köras upp till kryssbojen och sedan undanvind till någon slags gate för att därefter sikta ut mot första udden.

Där ute skulle vågorna vara uppåt en och en halv meter höga och även om vinden nog skulle bli mer konstant på havet, så var den fortfarande mycket stark. Mållinjen var borta vid Sivota, max två timmars segling bort. Förutom info om banan och vindarna, diskuterades möjligheter till dusch och klädombyte, restaurangbesök i Sivota, transport tillbaka till Wildwind, tider, säkerhet och betalning. Vi beslutade oss för att vara med eftersom de kortat banan så vi gick till rummet och hämtade varsin femtioeurosedel till startavgiften.

Starten sköts upp till klockan 14 och det blåste så skiftande och starkt att det inte ens gick att rigga i land. Sju båtar skulle delta. Två Hobie 16: Vi på den ena och en rorsman som vanligtvis körde singelhanden teamade ihop sig med en instruktör på den andra. Tre Hobie Tigers: På den första, Remco tillsammans med en instruktör. På den andra, Philip tillsammans med Ian, en stark biff med nävar stora som dasslock. På den tredje Tigern; Martin och Gerhard som ju seglat regattan flera gånger förr. Dessutom två Hobie Pacific: Ben och Rob från England som kallade sig ”improvals” men som var nog så duktiga och såna som gillar och klarar av utmaningar. Redan innan start hade två båtar gått omkull, bland annat Düsseldorfarna på sin Hobie Pacific. De var med i starten men vände tillbaka precis innan första udden.

Starten var trixig eftersom det var full fräs och så plötsligt noll fart. Alla båtar fastnade vid första kryssmärket men vi var först förbi och valde rätt sida i bukten för att komma runt snabbast vid nästa märke. Sen bara drog vi, i världens undanvind. Vi låg före alla andra båtar som bara blev mindre och mindre. Det var så höga vågor att båtarna bakom liksom inte syntes utan det enda vi såg var några master långt borta. Det gick så in i helsike snabbt att det bara var att hålla i sig medan Medelhavet passerade som ett galet skum runt oss. Båda två höll skoten maximalt utskotade, ingen tamp var virad runt handen utan tumme-pekfinger-grepp på lång arm var det som gällde. Vi satt båda och tryckte längst bak i vänstra hörnet på trampolinen, bitvis hängde jag mig utanför och vi var inte längre Pippi och Thompa på greklandssemester. Vi var Lot och hans hustru i Moseboken och vi vågade knappt vända oss om på hela vägen.

Änglarna sade till Lot: Skynda dig! Ta din hustru och dina två döttrar och fly härifrån! Lot och hans familj var lite långsamma, och därför tog änglarna dem i handen och förde dem ut ur staden. Den ena ängeln sade sedan: Spring för livet! Se er inte tillbaka. Fly till bergen, så att ni inte blir dödade. Lot och hans döttrar lydde och sprang bort från Sodom. De stannade inte ett ögonblick och såg sig inte tillbaka. Men Lots hustru lydde inte. När de kommit en bit från Sodom, stannade hon och såg sig tillbaka. Då blev Lots hustru en saltstod. 

Hade det här varit söndagsskola hade vi fått lära oss att Gud räddar dem som lyder honom, medan de som inte lyder honom förlorar livet… Fast nu var det inte söndagsskola och ingen förlorade livet. I stället vann vi stort! Efter 53 minuter gick vi i mål och det var ganska så skönt faktiskt. Vi var till och med i mål före båten som skulle agera målbåt! Rob och Ben berättade senare på kvällen att deras strategi hade varit att haka på oss men att det var helt omöjligt eftersom de inte ens hade sett oss strax efter start.

 

 

 

 

 

 

 

Sivota hamn är en pärla. När man lämnat havet bakom sig seglar man in i en liten trång bukt som leder in till hamnen. Stora yachter ligger för ankar överallt och ännu fler båtar ramar in hamnen utmed kajen. Strandvägen är kantad av restauranger och barer och husen ligger utmed bergssluttningarna åt alla håll.

Det är som en tyst gryta, åtminstone på förkvällen. Där kajen tar slut finns en liten strand, precis lagom för oss att dra upp båtarna på. En bil med alla våra kläder stod på plats och med några euro i fickan fick vi oss en välförtjänt dusch och därefter en bärs. Två timmars bartid inleddes på baren Olive Press innan resterande Wildwindare anlände med buss. Vi skulle bli ett femtiotal pers totalt och bord var beställt på taverna Spiridoula i hamnen. MASSOR med mat! Vi gjorde en multibeställning med mat och dryck och redan efter förrätterna var vi proppmätta. Var och en betalade 31 Euro och då ingick det att vi bjöd åtta instruktörer.

Om stan var som en liten lugn gryta på eftermiddagen så var den nog mer lik en galen rockkonsert på kvällen. Med torget och scenen i fokus var det fest, musik, dans och partaj i många timmar. I varenda sittbrunn var det fest och var privata sittbrunnar slutade och allmänna trottoaren började blev alltmer okänt.

 

 

 

 

 

Efter prisutdelningen då vi åter en gång fick kliva upp på scenen och ta emot applåder, satte vi oss på ett glasscafé tillsammans med Remco och hans fru Karen och senare även Martin. Där väntade vi på att bussen skulle gå tillbaka till Wildwind klockan 24. Vi vann egentligen alla tre priserna i katamaranklassen: Snabbaste båt i mål, etta i Hobie 16 klassen och etta räknat på handikapp (Hobie 16 är 19 % långsammare än Hobie Tiger), men fick bara ett pris. De andra priserna fördelades på båt två och tre.

På förmiddagen efter anlände vi med buss från Wildwind och när vi gick igenom samma hamn var det desto mer avslaget. Lugnet hade återigen lagt sig i idyllen Sivota och den enda rörelse som syntes var en båt som sakta gled ut genom hamnen på väg ut mot havet. På fördäck stod en man och blåste en fanfar i sin trumpet, en fullkomligt lysande uppstart på dagen. De som var vakna stannade upp i vad de höll på med och pekade, lyssnade och applåderade. Och båten hade svensk flagg, ”heja Sverige”!

Båtarna var riggade när vi kom fram till stranden och ett skepparmöte senare var vi igång igen. Dags för etapp två och inte heller denna gång fick vi runda ön Arkoudi. I stället skulle vi segla tillbaka mot Wildwind men runda den lilla klippö som ligger längst ut på fyrudden på Lefkas västra sida (rutten markerat med en 2:a på kartan ovan). Starten gick och Tigrarna drog upp sina gennaker och två av dem försvann direkt.

Om det var Tors väder dagen innan så var det verkligen Frejas denna dag. Betydligt lugnare vatten och med nästan lite för lite vind i stället. Det var verkligen ingen flykt från Sodom denna dag och några änglar behövdes inte heller… utom möjligen när vi kom fram till rundningen av klippön. Då var det vindskiften, noll vind och svarta kårar om vartannat, och ganska tight. Tigrarna som tagit vägen ut mot havet och vi som valde att hålla oss närmare kusten, möttes nästan samtidigt vid klippön men efter rundningen drog de igen inför sista etappen in mot mål. Den sista stötvisa biten vill säga. Några halvtimmar passerade och vi trodde att de kommit i mål för länge sedan, fast de hade fått både stopp och kapsejsat på vägen. Detta öppnade upp för oss att komma i mål före den tredje Tigern och precis efter Martin och Gerhard på Tiger två. Chans fanns till ytterligare en bra placering. När vi hade sköljt av all utrustning, snackat sju stugor fulla och duschat, satte vi oss med lite värmande kaffe på balkongen. Då först kom den sista Hobien 16 i mål.

 

Vi kom tvåa totalt efter de två etapperna i Wildwinds special Southern Ionian Regatta. Med lika många poäng, det vill säga 3, som Philip och Ian på Tigern men pga deras sista förstaplaceringen räknades vi som tvåa. Mycket nöjda och glada över att vi alls hade deltagit och försvarat förra årets placering. Vi gjorde det vi först inte tänkt över huvud taget. Ännu en gång detta seglingsår hade vi övervunnit och på ett sätt också vunnit något. Det blev prisutdelning igen och Elias mammas fantastiska mat värmde gott i magen.

Vi checkade ut dagen efter och tro’t eller ej så sa Elias pappa plötsligt ”hej då” och jag blev alldeles överlycklig. På denna upplevelse seglade vi runt en stund, men solade desto mer och plötsligt stod Zampelis där igen med sin taxi service. Han som får plats med allt i sin skuff och inte tillåter bagage i knäet på passagerarna. På den här resan hade vi tre väskor till plus två handbagage av den enkla anledningen att vi delade taxi med Remco och Karen. Zampelis pressade väskor och packade på tills ”smack”, bagageluckan stängdes och smack satt vi på planet och smack låg vi i våra sängar hemma och smack var vi på jobbet igen. Det var då vi fick höra om högtrycket på 1044 hektopascal och fick info om ett ovanligt milt och varmt september. I samma rapportering fick vi veta att även januari månad kan sätta rekord. 1907 hade vi (eller snarare dom) ett högtryck på hela 1063,7 hektopascal, och det är ju jättemycket… men så lever de ju inte längre heller. Det var nästan lite för mycket information på en gång.

Välkommen nu oktober!