Juni 2016

Sitter just nu i det lite gula skenet av Hobiefocken som vi spänt upp utanför köksfönstret. ”Fockjäveln” även kallad. Den där som inte gick att rulla ihop snyggt efter seglingen på grund av den alltför spända och felvridna vajern i förliket. En dag fick skepparen nog och köpte en ny fock. Det är därför den gamla får göra tjänst över altanen här hemma. Regnet toköser ner utanför men då har det ändå väntat på sig över hela midsommarhelgen. På underligt vis höll det sig borta från att skrynkla sommarklänningar och blötlägga jordgubbstårtor.

Vi var på Ängsholmssidan av sjön och tog del av firandet där… eller tog del och tog del av, var väl att ta i. Vi åt medan alla andra reste stången, körde grodor, raskade rävar, tvättade kläder och styrde raketer. Vi var hungriga som få och det gick inte att hejda. Armarna gick som väderkvarnar över filten för att nå sillar, ägg, färskpotatis, gräddfil och övrigt som hör en anständig midsommarlunch till. Sällskapet vårt – familjen Schöning – var inte sämre de. Lika hungriga, lika blasé på sällskapsdanser, lika bra på att köra väderkvarnsstilen. På kvällen sedan grillade vi hemma hos oss och för första gången ever, körde vi alkoholfritt hela dan. Såväl ölen till sillen som vinet till grillmaten. En trend som blivit allt vanligare i samhället, och ja varför inte? Just på midsommar då man ändå alltid är bland barn och ungdomar. Vi satt ute hela kvällen och trots att solen knappt orkade med oss, så var det varmt, vindstilla och hyfsat myggfritt.

Nu ska vi ser här… denna årets ljusaste månad. Efter lite kalenderblädder i ett försök att dra oss till minnes vad som hände i juni, så klarnade det. Exempelvis har den fjärde boken lagts till de andra i listan på Bokus om serien om Laduvik. Så kul att se dem alla där i en lång rad. ”Fjärde” boken alltså, jag skriver inte den ”sista”. Detta beroende på att jag redan har scaffoldat den femte, den som så småningom kommer att tituleras Taffel.

Jag som aldrig ägt vare sig diadem eller krona, än mindre ett helt porslin, har nu fått en alldeles ny porslinskrona. Hos tandféerna. Återstår endast två små amalgamprickar i munnen, resten är vitt vitt vitt och sprickfritt! Nästa besök där blir om ett år och då i gammal vanlig tappning, det vill säga en undersökning punkt slut. Som vanligt varit har varje tandläkarbesök avslutats på ett ölschapp någonstans i stan. Denna ”metod” är rätt självtröstande genom att guldkant sätts på tandläkarbesöket. Helt plötsligt längtar man till tandläkarstolen (tänk Pavlovs hundar). Bara att få komma in till stan, bland fina folket, i puls och glamour… och sen få sätta sig i trängseln med bästa gubben på olika uteserveringar. I vårluft, slutligen även med blygsam sommarvärme. Under markisen, invid infravärmen, med varsin god öl, en med sugrör (bedövning ni vet) och en med snacks. Säg det tandläkarbesöket som inte skulle vara värt det? Två av gångerna hamnade vi på trevliga restaurang ”Humlan” i södra änden av Humlegården.

Vi har också varit en sväng in till ”Smaka på Stockholm” i Kungsträdgården. Bara för att sno runt, kanske också just smaka på, kanske sätta sig ned? Vi lyckades med allt detta. Åt en mycket smakrik wrap som vi sköljde ner med hjälp av en kall, skummande öl och många intryck. Nästan samma mys kan man faktisk få till även i Täby Centrum, närmare bestämt på The Public. Efter ett tips från en hyfsat kräsen människa, som i det här fallet jublade över den After Work som stället erbjuder, tyckte vi att det var värt att pröva. Även de har en utomhusveranda. Även de har öl (som denna gång dracks utan sugrör) och till detta tre generöst tilltagna snittar. That´s a very nice bit of life.

Hela sista veckan i maj och gott och väl även den första i juni var kanonhet. Uppemot 30 grader och strålande sol. I den mest stillastående och kladdiga värmen ställde hela storfamiljen upp sig utanför Åvaskolan för att ta emot årets finaste student, kusin Felix. Efter tre år med teknisk inriktning (bara det är väl värt lite extra uppmärksamhet, stackars pöjk) var han nybakad, oerhört glad och jättegullig i sin nyinköpta kostym. Felix tillhörde det sista gänget i raden av alla som sprang ut i friheten och han var den som höll i flaggan. Glada, sjungande, jublande… Senare på eftermiddagen, när dagens svett torkat in i kläderna bjöd familjen på trädgårdsbuffé som i vanlig ordning var mer-än-super-ordinär-extra-allt-och lite-till: Jättegod. Studenttider är fina tider och det här är storfamiljens tredje student som klarat biffen utan vare sig paraplyer eller presenningar över gäster och buffébord. Bra jobbat! Två till framöver; Love och Ville.

Årets Stockholm Marathon gick av stapeln i ungefär samma hetta och vi följde dramat först från den klassiska utsiktsposten Norr Mälarstrand, vilken möjliggjorde ett smarrigt fika på Mälarpaviljongen. Därefter sökte vi oss upp till Stadion och såg på målgången där. De första hundra plus, såg helt fräscha ut. De hade säkert kunnat springa ett par varv till… egentligen kan både dom och hastighetshararna ta sig i brasan. Jag vet folk som ser lika andfådda ut som dem bara av att ha varit på toa, så tänk vad träning ger. Träning av stegteknik och andning, kännedom om resursfördelning och energiintag samt rimliga förberedelser. Givetvis också med mycket god uppfattning om den egna kapaciteten.

Allt detta är något som Thompa och jag som bekant saknar, men ändå tränat rätt hårt på, exempelvis genom att ta upp och lägga i motorbåten och så ta upp och lägga i den igen. Varje år. I år gick iläggningen så fantastiskt bra att vi genast blev rejält misstänksamma. Som vi beskrev redan förra månaden togs båtställningen bort och  en dag ägnades åt att tvätta och vaxa hela SCANDalen. Nästa dag slängde vi i henne och startade motorn. Vi tittade på varandra med miner så förvånade att en guldfisk hade sett akademisk ut i jämförelse. Vi hann köra ett par svängar innan SCANDalen återigen, och för vilken gång i ordningen, fick göra skäl för sitt namn. Det var när Thompa upptäckte oljeläckage. Nu i dagarna har herr Frödin börjat meka med båten. Vad det innebär i jobb vet vi inte och vad det innebär i pengar vågar vi inte tänka på men upp ska motorn och ner ska det nya oljetråget i utbyte mot det sönderrostade. Sen kommer allt att bli bra igen. Kanske. Ett tag. Eventuellt behöver vi gå i parterapi… vi och herr Frödin. Vi har alla ett speciellt förhållande till denna båt.

Själva har vi mekat på hemmaplan. På midsommardagen tog städivern tag i oss med sådan beslutsamhet att vi knappt hann hejda den. Timme efter timme plockade, spolade, sopade, tvättade, bar och flyttade vi runt en massa bråte från förrådet i carporten. I över tjugo år har detta utrymme bara fyllts på, men aldrig rensats och tömts. Nu gjorde vi slänghögar och flytta-bort-högar. Just ”bort” blev lika med en prylflytt till friggeboden. Nöjda och totalt lamslagna av kroppslig utmattning, la vi oss på kuddarna som överkörda av ett expresståg.

Dagen efter fyllde vi bilen och körde till tippen. Jag tror att vi lyckades slänga nåt i varenda en av containrarna där. Det var däck, miljöfarligt, tyg, metall, elektronik, glas, wellpapp, brännbart, hårdplast, porslin och så vidare AMEN.

Veckan innan skolavslutningen hade vi betygsjakt, där allt skulle sys ihop efter bästa ork och förmåga. Sen var det storröj av arbetsbord, arbetsblad, planeringar och läromedel, mejlgenomgångar, möten och små svaga pustningar från dem som fortfarande kände sig vid liv.

Strax efter kördes en dag med stafetter för alla elever och brännboll samt fotboll mellan årskurs nio och personalen. I år vann personalen båda matcherna. Fotbollen brukar personalen ta hem men med brännbollen gör vi alltid så att niorna ”får” vinna. I år var det dock en tidigare elev som var poängräknare vilket ledde till det faktiska resultatet vinst för personalen. (Hehe).

Två dagar senare: Avslutning med sång, tal, diplomutdelning och rosor till niorna samt som kronan på verket; personalens taktfasta sjungande. Detta år sjöngs Europe´s ”The final countdown”… herregud… och snart därefter drog eleverna iväg åt olika håll. Samtliga mot friheten. Tomt på skolan. Min arbetsgrupp firade framgång med en kväll på Norra Brunn. Skolan bjuder nämligen personalen varje år på 500 kronor var att fira för och vad man väljer är helt fritt. Norra Brunn inklusive ett mål mat blev för andra gången vårt lags val. Och jag säger bara en sak, Henrik Schyffert, hur galen är inte han?!? Sista arbetsveckan efter avslutningen, brukar jag alltid vara ledig. Och varför då kan man undra? Jo för att åka till Greece-Lefkas-Vassiliki-Wildwind!

Det hade blivit dags för sjätte gångens upplaga, men just denna resa startade lite annorlunda. Detta på grund av SAS-piloternas missnöje med löner och förmåner. Pilotfacket tyckte att 3.5 procent i löneökningar kunde vara rimligt samt även en annan slags löneskala vilken kunde innebar en tioprocentig höjning. Dessutom önskade de få rätt att flyga affärsklass vid tjänsteresor (va´faaan, de ska väl ändå sitta längst fram i planet och köra oss andra) samt att de ville ha 6 500 kronor om året i schablonmässig utbetalning för skor och solglasögon. Detta utan att behöva lämna in kvitton till arbetsgivaren (!) Plus diverse andra förbättrade förmåner. Menförihelvete… vår Wildwindresa då, hur gick det för den? Jo, den blev en tolvtimmarsresa. När vi alls kom i väg vill säga. Vi skulle egentligen ha rest från Arlanda lördag vid halv fem men ombads av Airtours att stanna hemma så länge. ”Så länge” blev så sent som söndag klockan 22:15. Här gällde det att bara vara positiv och se fördelarna med det. Nackdelarna var ju supertydliga och syntes med svarta versaler: ”STREJK”. En av fördelarna med förseningen var att Robert och Katarina kom från Göteborg i någon slags deltransfer och bodde hos oss så att vi kunde vänta på avresa i sällskap av  varandra. Vi åkte på sightseeing till Bosön och till hembygdsgården i Vaxholm, till Fredriksborgs fästning och till Pia på Nacka Strand. Och så körde vi pre-wildwind och tittade på segling i soffan på hemmaplan.

Klockan 24:00 natten mot måndag, fick vi slutligen boarding och planet (eller vad det nu var) taxade ut. Vi flögs av Greklands inrikesbolag ”Astra” vilket gick till som följer: Stålskena i stolsryggen och en måltid bestående av något obegripligt i kläm mellan två baguettedelar. Planet körde inte till Preveza Airport eftersom flygplatsen var stängd vid tid för landning. I stället körde planet till Corfu Airport där vi landade 04:30 lokal tid. En buss tog oss till hamnen där en färja körde oss kvart i sex på morgonen över havet till staden Igoumenitsa, en tur på två timmar. Därefter fortsatte bussen till Preveza, en knapp tvåtimmarsresa till. Där bytte vi buss till typ ”vår vanliga transfer” på en dryg timme via Lefkas och till hotellet i Vassiliki. Klockan 11 måndag förmiddag var vi på plats, 36 timmar försenade och där kände jag mig ganska gråtfärdig. Av trötthet men också på grund av en otrolig lättnad och en enorm glädje. Det hade varit jobbigt men nu var vi äntligen framme. Ett äventyr utöver det vanliga och att få se ett Grekland i gryningen, var möjligtvis två ytterligare fördelar med SAS-piloternas strejk.

Det hade varit rimligt att teckna ned det hela och stoppa noten i en flaska. Men inte droppa flaskan i havet, kanske inte heller lägga den i någon altarring, utan hellre skicka den till SASgroup.net. Vi kunde ha gjort som de sju målarna, födda i Västsverige i slutet av 1800-talet, som målade Lysekils kyrka och därför ville skapa ett särskilt minne av tillfället. De skrev ett brev till eftervärlden och la det i en ölflaska som de gömde i altarringen inför kyrkans invigning år 1901. Brevet hittades 115 år senare av några snickare som skulle befria altarringen från sina fästen i golvet i kyrkan. Målarna från sekelskiftet skrev: ”Undertecknade målare, som har varit med att måla Lysekils Nya Kyrka, lägger detta papper ned som ett minne. När detta en gång kommer till dagens ljus, anhåller vi vördsamt om att förklara detta i de tidningar från hvilken ort vi äro”. De undertecknade med fullständiga namn, födelsedatum och bostadsort. Så hade vi också kunnat gjort, vi 22 svenskar på väg till Wildwind i Vassiliki. Åtminstone vi som hängde ihop mest under veckan: Pippi, Thomas, Ville, Ida, Vanja, Pelle, Katarina, Robert och Thomas J.

”Undertecknade resenärer, som har varit med att bussas och båtas runt i Greklands Norra delar lägger detta papper ned som ett minne. När detta en gång kommer till dagens ljus, anhåller vi vördsamt om att SAS förklarar hur fan de tänkte i de tidningar från hvilka orter vi äro.” Fast vi ville inte kasta skräp i vattnet och inte heller bråka med de kräsna SAS-piloterna. I stället skickade  vi kraven till försäkringsbolaget här hemma. Den insatsen gjorde att vi fick tillbaka 500 kronor per person och dygn.

Vid sidan av att ha missat en natts sömn, hade vi också missat myskänslan på Arlanda. Där på plats när resan får sin start, där bland andra resenärer, köer, resväskor och låtsasuppgivna suckar. Vi missade GT:n och skumpan på planet för vem vill ha det vid ett-tiden på natten i ett flygplan där man hade fullt upp med att sitta rätt. Alltså i förhållande till den ovan nämna stålskenan i  flygplansstolen. Detta samtidigt som vi med minimal lutning på stolen försökte snika åt oss en slummer då och då. Vi missade den där trevliga flygplanslådan med ytterligare små lådor i med rätter av alla sorter. I stället fick vi alltså en slags vit baguette. Mötet med alla på hotellaltanen, pustandet där med en kall ankomstöl, stillheten i mörkret nere vid stranden. Det missade vi också. ”Welcome Meal” och ”Welcome Chat” på hotellet blev vi också blåsta på, men allt detta var glömt så fort vi kommit tillrätta. Simon, grundaren av WildWind, bjöd oss alla första kvällen på restaurang i stan. En oändlig variation av fiskbuffé samt dryck bars in och dekorerade de båda långborden. Han kallade det för plåster på såren. Vi tog tacksamt emot.

De resterande dagarna följde sitt givna program. Segling förmiddag och så lunch. Segling eftermiddag, sen en öl vid poolen. Det var race training och race day. Windrikarna gjorde bra ifrån sig med fyra förstaplatser på Tiger men kom ändå tvåa enligt ”The Vassiliki way of counting” ;)Middagarna var lika fördelade mellan Kavadias’ BBQ, och Melas’ Cocktail and Curry samt restaurangbesök i både Vassiliki och i Ponti. Thompa och jag började varje morgon med en fyra kilometer lång promenad. Ställde klockan på sju och sedan pinnade vi iväg, följde vägen och nådde bergen via stan. En mycket bra start på dan. All hård eftermiddagsvind hade ställts in denna vecka utom just den allra sista dagen. Då plötsligt vid 16-tiden gav sig cross-shoren till känna. Vi fick några fantastiska turer fram och tillbaka, in och ut i bukten. Det var så galet kul!! Vi seglade så länge att vi fick hetsa oss rejält för att hinna med transfern till flygplatsen. Och plötsligt var allt över. Plötsligt stod vi vid bagagebandet på Arlanda och plockade våra väskor.

Nu, efter denna härliga vecka, har det återigen blivit fokus på teambantning inför EM. Åtta kilo ska vi gemensamt trycka ner oss har vi tänkt. Vi kör 4 kilometers morgonpromenader, 3 kilometer rodd, plus 400 coreövningar varje dag. Vad det i slutänden resulterar i, vet vi inget om men nu är det ägg, frukt och sallader som gäller. Varje morgon när vi öppnar kylen och frysen inför en ny dag, går luften ur oss. Vi drömmer och längtar efter marmelader, rostbröd och svulstiga frukostar. Kanske… kanske… att vi skaffar oss en sån där stor fet motorbåt som vi kan växa i. En mullrande 60-fotare som gräver sig ner i vattnet, där vi sitter högst uppe på flybridge och äter limpmackor med marmelad. Skedar direkt ur Nutellaburken, fräser pannkakor i mycket smör och ringlar lönnsirap uppe på. Mycket bea och potatisgratäng, röda viner och flottigt snacks. Kanske det får bli så en dag.

Att fokusera är superviktigt. Nästan dagligen hör man ordet fokusera i olika sammanhang. Man ska fokusera på sitt arbete, i trafiken, på arbetsplatsen, på läxor och på träningen. Det ska hållas fokus på planering, det är viktigt med fokus i samtal, i lyssning… att inte tappa tråden. Det finns så oerhört mycket som handlar om att vi ska bli bättre på att fokusera, anstränga oss och kämpa på.

MEN! I skuggan av all medveten närvaro har dagdrömmandet fått ett allt mindre fokus. Det är minst lika viktigt att dagdrömma, do remember! Vandrande tankar som gör att man inte minns vad den som nyss bad om något faktiskt sa, drabbar oss alla upp till 50 procent av vår vakna tid. Dagdrömmarna behöver inte vara fantasifulla dagdrömmar, utan kan också handla om vad som behöver förberedas inför semestern, funderingar på att byta jobb eller ältande av någon orättvisa. En stor del av den vakna tiden är alltså våra tankar någon annanstans än där vi själva befinner oss. Fram till år 2000 har detta drömmande förblivit ganska ostuderat men nu har man börjat forska på ämnet och det hela går under termen ”mind wandering”. Det man kommit fram till är bland annat att dessa flyktiga tankar snabbt drar förbi, knappt utan att vi själva är medvetna. De fladdrande tankarna är allt annat än fokuserade men har stor betydelse för vårt välbefinnande och vår kreativitet.

I Kalifornien fick 145 studenter två minuter på sig att komma på så många användningsområden som möjligt av en tegelsten, en tandpetare och en galge. Därefter fick studenterna vila, göra ett krävande minnestest, fortsätta med uppgiften eller göra en enkel uppgift som gav utrymme för dagdrömmar. Efter det fick alla deltagare göra om det första testet. Resultatet visade att de som fått utrymme att dagdrömma kom på betydligt fler nya användningsområden än de andra grupperna. Det verkar finnas stöd för att ”mind wandering” är förknippat med processen att generera nya idéer. Användningen av psykologiska instrument för att förbättra rekryteringsprocessen till företag och organisationer har ökat. Dilemmat med den här typen av intervjuer är att de ofta selekterar personer som fungerar bra på arbetsplatsen. Är ansvarsfulla, kommer i tid och levererar material. Det är bara det att den typen av personlighet, som inom psykologiforskningen kallas ”conscientiousness”, samvetsgrannhet, är negativt förknippad med kreativitet. Risken är alltså att man missar viktiga talanger och personligheter om man alltför snävt rekryterar folk.