Min syster Mia och kusinen Helena plus jag själv och arbetskollegan Jeanette, vi var alla bland de tio fredagsfinalisterna i Idol. Fatta! Att vara en av de tio som kommit så långt. Hur just jag hamnde där var en gåta, för särskilt mycket hade jag inte sjungit. Förmodligen handlade det mer om att andra tävlande hade varit för ivriga, använt sina vassa armbågar och sopat ut såväl sina motståndare som sig själva i deltävlingarna. Jag däremot, som inte tagit för mig, hade slunkit igenom nätet. Jag var glad att det fanns några som jag kände men av oss tre, var jag den enda som inte hade kommit på vilken låt jag skulle sjunga. Min kusin hade till och med alla moves klara (magdansrörelser och snygga armsvepningar) och de andra gick och småtrallade på sina beats.
För tillfället var vi hemma hos oss och alla utom jag var glada. De såg det som en kul grej. Det gjorde inte jag. En stor leverans av köksskåp och nya vitvaror anlände och invaderade hemmet, som om det inte redan var typ världens röra. Som sagt; de andra var nöjda och ”klara” och själv hade jag fullt upp (vid sidan av att dirigera kylskåp och köksskåp rätt) med att lägga kraft och tankar på följande: 1) Att jag faktiskt inte kunde sjunga och än mindre hålla i en mikrofon. 2) Om jag nu ändå måste hålla i en mikrofon, var det väl ändå surt att inte ha snyggnaglarna kvar. 3) Jag kommer inte att komma ihåg texten… inte heller melodin. 4) Alla på jobbet kommer att sitta framför TV:n och titta om det kommer ut att vi är med i Idol. 5) Jag hade glömt ta ledigt. 6) Det finns ingen sportslig att jag kommer att klara av det här, snart kommer jag att avslöjas. I direktsändning. På jobbets måndagsmöte berättade Jeanette för alla att hon och jag kommer att vara med på fredagsfinalen. Punkt 4 var farligt nära att infrias. Precis då vaknade jag.
Jo! Ett löfte från förra månaden var att förklara vem ”Knut” är. På Upplandsgatan 17 i stan kan man varje måndag ha den stora äran att försätta sig i hedervärd paltkoma. Det är restaurang Knut som ser till att den klassiska norrländska palten serveras då. En tredjedel kokt potatis och resten rå, blandad med kornmjöl och vetemjöl och fylld med alspånsrökt sidfläsk. Tillbehören består av riktigt smör, rårörda lingon och älgörtsirap. Restaurang Knut visar upp det mesta som den norrländska naturen har att erbjuda och har även en liten del av Norrland till försäljning med produkter som exempelvis: lingonglögg, rönnbärsvinäger, tunnbrödschips, tallbarrsskrubb, blåbärsshots, hjortronsirap och björkolja. Väl värt ett besök, ett bra knep att ta till om man har 125 spänn över och har svårt för att längta till den dagen som heter måndag.
Dags för upptagning av ett stycke motorbåt. Massor av saker måste med. Bland annat: hinkar, glykol, högtryckstvätt, stöttor, verktyg, domkraft, däckspump (till trailerdäcken), träbitar och nycklar. Det sistnämnda till två grindar, hänglåset vid själva båtplatsen, båtens tändningslås och slutligen trailerlåset. Först skulle båten bort från bryggan, sedan köras till upptagningsrampen, upp på trailern och därefter spolas av. Få se här nu… För att kunna köra trailern behövs en nyckel och den låg visst kvar hemma (S U C K). Bara att åka hem igen. Resterande sysslor löpte på och båten ställdes på sin vinterplats.
Nästa dag skulle glykol köras genom motorn samt upp-pallning av trailern göras. Till detta behövdes en hink (för att kunna fånga upp glykoldrället med), en domkraft och två stöttor. Väl framme vid båten konstaterar vi att stöttor och hink inte kommit med i bilen. Inte heller domkraften. Bara att åka hem (S U C K igen). Sen löpte det – nära nog – på och glykol hälldes dunkvis genom motorn. ”Vad lustigt… I år gick 20 liter åt och förra året bara 11!?”
Vid en titt i motorrummet fann vi förklaringen. Där syntes en liten blågrön glykolsjö på golvet. Helskotta! Blandningen hade sköljt igenom motorn for sure, men också runnit vidare och format denna djupa insjö. Länspumpning nästa, skepp o’hoj! På med bilgepumpen. Tre och en halv hink fylldes upp. En sak är säker, i år kommer inte Näsbyparksbornas avlopp att frysa om det så blir vargavinter. Så då var det bara att åka till SeaSea och köpa fler dunkar med glykol. Och hej & hå med häll och dräll. Återstod bara att suga motorrummet torrt. Det skulle väl gå åt några kvällar enligt kaptenen. Härefter är det vintertäckning av hela båten som gäller. Då behövs ställningens alla delar, presenning samt linor, tampar och spännband. Vi får väl se vad vi behöver åka hem extra efter den dagen 😉
Dagarna efter denna bravad var det städdag på båtklubben. Som vanligt tilldelades vi varsin svart sopsäck för att plocka skräp på området. Vi knallade och knallade, men inget skräp fanns att hitta. Förklaringen låg som vanligt i att hur många som helst också tilldelats svarta sopsäckar. För att alls få lite tyngd i säcken började vi gå utanför området… allt för att sedan kunna checka ut en korv med bröd.
Tårta! Det får man om man kommit på pallplats på Klubbmästerskapen och det har vi faktiskt lyckats med de senaste åren. I år till och med först av åtta båtar, vilket betyder första pris, vilket också betyder att priset är högre men mängden tårta densamma. Det är vi seniorer och alla barn som applåderas under någon timmes tid där på Boo Gård skola.
På Höstlövet, årets näst sista tävling, var fem båtar med och vi kom tvåa. I och med det förlorade vi vandringspriset som legat hemma hos oss senaste året (pjoooh).
Sista träningen med Vipern blev en heldag på Värtan. Vi körde så kallad AC (Americas Cup-bana), snacka om wannabies men så himla kul! Och spännande. Banan startar med en halvvind och sedan är det två varv och ”gate” innan målgång. Vi hade äntligen, vilket var på tiden, fått ordning på gennakern som varit mer än lovligt jävlig speciellt beträffande nedtagning. Nåja, den funkade hyfsat i alla fall.
Vi har haft en enastående seglingssäsong i år. Faktiskt den bästa någonsin och med vindar som passat oss perfekt. Från starten i april, körde vi ett fantastisk Lidingö Runt race i maj då vi kom i mål som tredje båt. Vi har haft otroligt många bra torsdagsträningar med Vipern. Tuff träning på Wildwind samt lärorik segling med Hobien på Garda. Dessutom många, roliga race på Baggen. Inte minst Klassmästerskapen lördag till söndag sista helgen i maj, då Baggen var helt sjövild. Så många som 15 båtar deltog vilket var lyckosamt eftersom racet därigenom fick SM-status.
Det allra sista Hobieracet kördes den första november, det var nio grader i luften och vinden växlade mellan 6 och 12. Så många som sju båtar var med. Och på det allra sista racet för dagen slog vi Team Leff (bildbevis se nedan). Sammanlagt har vi denna säsong och under de sju månaderna vi varit aktiva, seglat närmare 40 timmar med Vipern och nära nog 90 med Hobien.
Jaha… då har vi snart nya sedlar i vår hand också. De ”kom ut” (som det kanske heter även här?) runt den 1/10 och skälen till sedelbytena var många: Behov av modernisering, de gamla kom ut för 25 år sedan, mindre risk för förfalskning, man tänker sig en effektiv kontanthantering och ett minskat antal sedlar i plånboken (ehhh, alla som har pengar i plånkan, upp med en hand…) 200-kronorssedeln är ny eftersom det tidigare fanns ett glapp mellan 100-kronorssedeln och 500-kronorssedeln. På tvåhundralappen finns Ingemar Bergman avbildad.
För övrigt har Astrid Lindgren bytt plats med Selma, så författare mot författare där. Greta Garbo tog Carl von Linnés plats och Birgit Nilsson tog över efter Carl XI. Det var på tiden skulle man kunna säga. Gustav Vasa petas från tronen på tusenkronorssedeln där i stället Dag Hammarskjöld kommer att stoltsera och Evert Taube sjunger in sig på femtiolappen. Där fanns tidigare Jenny Lind… sång som sång… Med undantag för Dag, så känns det som att det blivit mindre fokus på kungar och vetenskapsmän medan spex och musik i stället kommer att stå för ruljansen i det monetära kalaset framöver.
På kulturfronten lyckades vi verkligen få till det en kväll, mycket tack vare Manne och Jim som var i beställartagen. Det var Henrik Fexeus som stod på scenen på Maxim där och körde sin föreställning ”Box”. Och vi fick haka på! Först var vi på pizzerian dell’Attore på Skeppargatan, den där pizzerian som är så omtalad och där vi varit ett par gånger förut. Alltså pizzerian som lägger ned så mycket möda, omsorg och kunnande i sina pizzor att man måste boka bord långt i förväg.
Fexeus är proffs på praktisk psykologi. Han kallar sig psykologisk illusionist eller mentalist och föreläser inom ordlös kommunikation och jobbar med mental träning. Han fullkomligt lurade skjortorna av oss och han vet hur människor tänker. Han kan twista till det så att folk tänker på det han vill. Stundtals under hela föreställningen plockade han upp folk på scenen som fick syna hans talanger på närmare håll. Han lurade dem med.
Hela showen hängdes upp oerhört klurigt på ett ramverk av historiska personer som på sin tid också hade förmåga att manipulera, att twista till tankar och förstå andras avsikter. Det var snyggt och underhållande. Jag vet inte hur många gånger vi sa: ”Va?”, ”Vad var det där?” och ”Hur gick det där till egentligen?” Här kommer ett litet smakprov:
På SPA-fronten lyckades vi också få till det. Egentligen tack vare en felbokning, Vi trodde att det var Marholmen vi hört så mycket positivt om men det visade sig inte stämma. Eller jovisst, det visade sig stämma men ingen hade egentligen sagt det.
På tal om en annan Selma då, så tänker vi Selma Blomberg. Hon är 41 år och änka sedan 13 år tillbaka. Hennes man som dog blott 29 år gammal hade först arbetat som barberarbiträde och sedan på Rörstrands porslinsfabrik. Där arbetar Selma fortfarande kvar och med en lön på 100 kronor i månaden lyckas hon försörja sig och sina två barn. Året är 1917. Selma sliter hårt för att få ihop pengar till hyra, mat och kläder. De bor trångt i en lägenhet med ett rum och kök på Helsingegatan 14-16, varken badrum eller centralvärme finns. Fastigheten tillhör en stiftelse som hjälper ensamstående mödrar, främst ur arbetarklassen. Arbetare är dömda till trångboddhet och det ska dröja ytterligare 21 år innan just den yrkesgruppen får rätt att ta semester.
På Rörstrandsfabriken fanns ett fackförening som heter Grov- och fabriksarbetarförbundet och det var troligtvis där som Selma fick höra talas om ett vilohem som var gratis för arbetarkvinnor. Det drevs av Landssekretariatet och hette ”Marholmen”. Just året 1917 gick till historien som ett omvälvningarnas och revolutionernas år. För Selma Blomberg var resan med Ångfartyget till Marholmen en stor upplevelse. Vilohemmet som öppnades tre år tidigare var en plats för förströelse, där man läste böcker eller promenerade. Man kanske spelade räfspel, ringspel eller domino. Det fanns tre gästhem och sammanlagt femtiotvå gäster var där den där sommaren. Trettionio av dem var yrkesarbetande och övriga tretton (däribland Selma) var arbetarhustrur. Där var det tidigare jordbruksskola för stockholmsgossar och på ön fanns det också ett jordbruk.
Det var grosshandlare Nils Berg och hans hustru som hade donerat ön med byggnader för att göra det till arbetarnas holme. Några år senare donerade Nils Berg resten av Marholmen till Birkagårdens folkhögskola och folkbildningshemmet öppnade 1926. Då hade LO redan börjat skjuta till pengar för att hålla verksamheten igång. Tio år senare hade det börjat hållas fackliga kurser på Marholmen men vilohemmet fanns kvar parallellt.
Nils Berg var en resolut, handlingskraftig, egensinnig man med häftigt humör. Han var grosshandlarnas svar på Karl XII. När ett av Bergs fartyg, fullastat med färg, förliste på väg mellan London och S:t Petersburg och han nekades ersättning från försäkringsbolaget, reste han dit och köpte hela försäkringsbolaget. Det kostade honom 250 000 kronor men han fick ut sin försäkring.
Nils pappa som var färgare och hans mamma bodde på Stora Bastugatan i familjens egna fastigheter. På somrarna bodde de i Kruthuset på ”Täcka udden” på Djurgården. Nils studerade utomlands och övertog sin fars rörelse vid 22 års ålder. Han ledde företaget och arbetade med internationell spännvidd som grosshandlare i färger, lin och hampa. Berg drog sig tillbaka från yrkeslivet 50 år gammal. Då gifte han sig med Hanna, en 15 år yngre kvinna som vare sig kom från en inflytelserik eller rik familj men var engagerad i kvinnofrågor. Hanna arbetade i ett företag som startades och leddes av en kvinna och som enbart anställde kvinnor. Det var troligtvis Hanna som fick Nils Berg in på tankarna att göra något för arbetarkvinnorna. Paret Berg bodde på Marholmen under somrarna i den så kallade Skogsstugan, den som 1915 öppnades för kvinnor ur arbetarklassen. Alltså dit Selma Blomberg åkte.
Året är 2015. Det har gått några år nu och Pippi Windrike är enligt moderna mått mätt ganska utschasad men inte på grund av att hon är änka gudskelov. Nej nej, hennes man lever och frodas precis som hon själv. De anlände till Marholmen i närheten av Norrtälje i en BMW M135i. De har normalt sett 6-12 veckors semester och alla barnen är stora (nåja de flesta i alla fall). Arbete i porslinsfabrik skulle inte passa paret, mest för porslinets skull, men däremot tjänar de faktiskt 100 kronor. Fast inte i månaden eller ens i timmen, utan möjligtvis i kvarten. De bor inte i ett rum och kök heller, snarare har de ett par rum var och centralvärme… vad är det mot golvvärme och frånluftsvärmepump? Ändå behöver de rekreera sig, vila upp, komma iväg. Vem var det förresten som sa att det var bättre förr? Eller rättare sagt, det är det många som har sagt, men var det verkligen någon som menade det?
Dygnet startade med en god torsklunch med fina sallader och kaffe plus sju sorters kakor. Efter lunchen tog vi en promenad ut på Marholmens udde och där var sländorna lika kära som vi. En tipspromenad uppehöll oss varvet runt och svaret på frågan innan stod på längst ner på nästa frågelapp. Vi hade nästan alla rätt men strandade helt på frågan om vad en Mustela Vision var för något slags djur och just det svaret stod aldrig på nästa lapp. Alternativen var: 1)Havsörn x)Mink 2)Gädda. Vi trodde att det var en mink men som sagt vi visste inte. Därför frågade vi i receptionen när vi kom tillbaka. Kvinnan där började leta i pärmen under disken. Hon frågade en annan, som ringde en tredje, som frågade en fjärde och den första ringde en femte. Så där, nu hade de att göra… Slutligen googlade Thompa, så med gemensamma krafter (vid det här laget var sju pers engagerade) kom vi fram till att Mustela Vision var en mink och alla kunde pusta ut.
Därefter var det skönt med en Spa-stund. Det var inte så stort, bara en våtbastu, en ångbastu och en varmvattenpool och vi var nästan själva. Det fanns massor av frukt och goda juicer. Vi bodde i ett eget litet hus men i motsats till Selma som fick bo ”två i varje rum och sköta städningen själva”. behövde Windrikarna inte städa något alls. Bara bo.
När 26-årige Chase och hans bror Shane… (vilken utmaning med såna namn på ett syskonpar. Här hemma blir det Ville till Joel, och Joel till Ville även om deras namn inte ens är i närheten av lika) …var ute för att jaga hjort någonstans i Amerika. De hade fått syn på en grupp hjortar. Chase skulle runda dem för att försöka trycka dem mot brodern som ställde sig på pass.
I den rörelsen råkade han störa en sovande björn, han gick nästan på den. Björnen slog omkull honom och bet honom över huvud och nacke. Sedan släppte den, vrålade och gick bort. Chase kunde sätta sig upp, men björnen kom tillbaka. Den gången bet den honom i underbenet och kastade omkring honom. Som från ingenstans kom han på vad hans farmor lärt honom för länge sedan, nämligen att stora djur har kräkreflex. Så då tryckte han ner sin ena arm i halsen på björnen och genom det räddade han sig själv. Han fick inga livshotande skador men fick sys med ett hundratal stygn i huvudet och ansiktet samt att det blev djupa sår efter tänderna på ena benet. Det här skulle man väl kunna kalla en väl utvecklad sinnesnärvaro?
Det påminner mig om (fast precis tvärtom) när Ida och jag för ett par veckor sedan var ute och promenerade i Enstaskogen. Då hade vi på riktigt en helt sjuk sinnesnärvaro. Ida hade precis börjat jobba extra på flyktingförläggningar för ensamkommande flyktingbarn. En förläggning ligger i Älvsjö och en inne på söder. Hon berättade så mycket intressant om sina möten med alla dessa ungdomar, de flesta mellan 13 och 18 år och vi hade hur mycket som helst att prata om. Det är mellan 100 och 200 ungdomar och förläggningarna är inhysta i skollokaler där man gjort i ordning sovsalar. Man kan jobba som ”dörrvakt”, som inskrivare, det behövs folk i köket och i tvättstugan, ibland måste man springa ärenden, exempelvis till apoteket. All annan tid umgås man med ungdomarna och förslagsvis lära dem lite svenska. Det vill de gärna. De verkligen ber om det.
Hur som helst, vi var i Enstaskogen och följde femkilometersspåret och så här i efterhand kunde det vara så att vi passerade både hjortar, jägare och ett gäng björnar utan att vi märkte det. Fööööör; Ingen av oss hade något som helst minne av att vi passerade Ensta Krog plus de 150 meter som löper åt vardera håll före och efter Ensta. Så himla märkligt. Vi vet exakt var minnet tog slut och var vi därefter var när vi sedan började minnas något igen. Vi gick igenom allt vad vi hade pratat om längs vägen och hade hela babbelflödet klart för oss, men tydligen var det extra intressant precis runt Ensta. Men som sagt, ca 500 meter var som bortblåsta. Jag kommer aldrig mer att antyda om män att de inte kan gå och tugga tuggummi samtidigt.
Windrikarna har också bidragit på sitt lilla sätt med stöd till flyktingarna. En av alla soliga, fantastiska höstdagar under oktober, checkade vi in på Stockholms stadion där vi först hämtade våra tidtagarchip och sedan varsin tröja för att springa 12 varv där inne. Startavgiften var valfri men varenda krona gick till insamling för flyktinghjälpen. Loppet arrangerades av ”Midnattsloppet” och deras sponsorer i samarbete med UNHCR och det var fyra starter som gick under dagen. I varje lopp sprangs det som mest 12 varv men man kunde bara springa ett. Eller gå så klart. Det spelades inspirerande musik ur högtalarna och det fanns en speaker som peppade och följde deltagarna. Varje gång vi sprungit ett varv, kom våra namn och tider upp på en stor display. Tolv varv var lite mer än fem kilometer. Tillsammans samlade loppet ”Alla för alla” ihop 487 745 kr till UNHCR. Det var väl inte så dåligt?! En riktig kanondag!
För övrigt har vi dissat skaldjursbuffén på Birka Paradise, även om den är jättejättegod och så… men vi står inte ut med medelåldersfyllan på båten. I stället blev det ett besök på Skänkstugan i Kyrkbyn innan deras hummerorgier skulle upphöra. Vi åt hummerskagen, hummersallad, hummersoppa och hummergratinerad kalvfilé. Punkt slut och nära hem. En riktig kalaskväll.
Ännu mer under övrigt så har en tandställning kommit på plats och en iPhone demonterats. Så har oktober i det stora hela förlöpt. Höstlovet tog hastigt och smidigt slut och sju veckors slutspurt gäller nu innan det är dags för betyg, avslutning, jullov, risgrynsgröt och skinkmackor. Och hundrakronorsjulklappen 😉
Det är bara te å hugga tag i grejerna alltså. Badtunnan puttrar och vi vilar oss i form… äh, skoja bara. Må så gott!