September 2013

Rut var nöjd med livet, riktigt nöjd. De hade fått mycket gjort på gården denna sommar. Getternas nya hage var klar och blev till och med bättre än vad de hade skissat upp. Storleken var lagom för antalet djur men såg ändå inte ut som ett stort flak i skogen. Taket som skulle skydda djuren mot regn och fukt hade detta första år fungerat mest som ett solskydd, sommaren hade varit fantastisk torr och getterna blev lata i värmen. Ända till långt in i september höll sig lufttemperaturen kring 20 grader mitt på dagen, ibland till och med uppe på 23 grader. Djuren hade en utmärkt plats att vara på då. Så plötsligt runt den 25:e slog frosten till. Getterna syntes inte till på gården morgonen efter denna kalla natt, så Rut fick gå hela vägen ut till hagen för att säga god morgon. Hon hittade dem alla längst in i hägnet.

Vatten, avlopp och foderautomater fungerade hur smidigt som helst och med god hjälp från MacMini, Frödins grabb, löpte allt på som det skulle. Han var en härlig människa någonstans i trettiofemårsåldern men ändå inte äldre än en tonåring. En liten kille i en stor kropp hade det visat sig ju mer de lärt känna honom. Han var stark som en oxe och älskade att arbeta, han var grymt smart och hade fantastiskt lätt att lära sig nya saker. Det Rut och Twist hade tänkt ta reda på den där eftermiddagen i maj, när de knöt sina första sociala kontakter med hela familjen Frödin, var bland annat om de inte kunde engagera deras son i lite vettiga sysslor. De hade ju dagligen sett honom under berg av kartonger och då inte förstått vad de nu visste, att han kämpat med dörrförsäljning av diverse allt möjligt och att han därtill var en synnerligen dålig slags försäljare. Det hade kommit som en skänk från ovan för Mini med ett karriärsbyte här.

Rut plockade runt bland allsköns prylar. Flyttade tvätten från torktumlaren och började sortera den i högar. Satte igång en ny maskin, denna gång med arbetskläder och gamla t-shirts. Hon vek ihop tidningar och la dem i högen som skulle vidare för bränning. Hon torkade av frukostbordet, ställde in det sista i diskmaskinen och körde raskt av gröt- och äggkastrullen för hand. Sen satte hon igång datorn för nu skulle hon äntligen få tid att skriva lite i sin blogg. Skrivandet hade fått stryka på foten och inspirationen sinat. Hon funderade på innehållet, hur hon skulle börja och vad det skulle handla om samtidigt som hon tittade ut genom köksfönstret. Bladen hade börjat gulna och daggen hade släppt sin lätta fukt i spindelväven på buskarna. Hon såg den stora argsinta baggen som skavde sina horn mot staketet, hörde tuppens envetna galande och såg Twist som gick runt på gården med huvudet i nedfällt läge. Inte långt därifrån gick Mini, även han med huvudet nedböjt. De letade väl efter något i vanlig ordning tänkte Rut. Antingen var det något slags verktyg, eller så var det en nyckel som grävt sig ner under gräs och grus. Sådana var de. Ständigt letandes efter grejer, ofta i sällskap, som i en tyst överenskommelse att det här hjälps vi åt med… på ett diskret vis.

Helt ärligt hade Rut gett upp. Ett vid det här laget oräkneligt antal gånger hade Rut sagt till Twist att så länge man lägger saker på sin rätta plats, hittar man dem också på sin… hmmm… rätta plats. Twist svarade ofta att det här var den rätta platsen medan Rut visste att det bara var ytterligare en ny plats att fylla upp med saker, bara för att det råkade vara enklast just då. Vid det här laget hade prylar ur samma grupp av föremål minst fyra tänkbara ställen som sin ”rätta plats”.

Twist hade engagerat Mini inte bara i att leta prylar av allehanda slag på allehanda platser, utan också med sysslorna på gården. Här var han till ovärderlig hjälp. Dessutom hade Mini involverats i det virtuella jordbruk vid namn Farming Simulator, vars spelande format dem till att bli ett absolut dreamteam. Twist stod för planeringen av helheten medan Mini styrde upp fenomenala strategier i varje enskild detalj av spelet. De hade minst sagt byggt upp ett hållbart jordbruk tillsammans och numera var det länge sedan Rut hörde några utbrott från Twist sedan Mini fattat galoppen. Han fattade alla galopper ovanligt fort faktiskt, tyckte hon. Det verkade som om de trivdes bra ihop, både med sysslorna på gården men också med teorierna vid datorn. Det var som om en helt ny värld hade öppnat sig för dem alla.

Mini hade dittills verkligen inte haft möjlighet att utveckla sina tekniska färdigheter annat än med båtmotorer, värmepannor och brandsläckare. Datorer var inget som fanns i det Frödinska hemmet. Där arbetade man fortfarande på skrivmaskiner med färgband, körde med räknemaskiner med rulle och kvitton skrivna på karbonpapper. -Det har alltid funkat förr, så varför skulle det plötsligt vara fel, hade herr Frödin muttrat medan han skrivit ut en inblanco-check till sonen som skulle till ICA för att handla lite till middagen. Twist hade varit hos dem i ett ärende just för tillfället och blivit fullkomligt stum av förundran. -Herregud, hasplade han ur sig aningen lite för högt kanske för herr Frödin hade blängt till på honom. Kör du med checkhäfte fortfarande, jag menar funkar det? I detta läge såg Mini inte ut att vara en dag äldre än tretton där han stod. Högröd i ansiktet av oro för hur hans pappa skulle reagera. Nöjd samtidigt över att någon vågat upplysa pappan om att det kanske började bli dags att tänka framåt. Kundtelefonen i hallen hade tjänstgjort klart, familjens bandspelare likaså, det visste han säkert, men pappan hade inte hållit med.

-Den dagen kommer min son, hade han sagt, den dagen kommer när allt detta funkar igen. När hela systemet brakat på grund av all ny teknik och när det analoga är det enda som fingerar. När allting annat blivit överhettat, tillade han för säkerhets skull. Mini hoppades att det skulle finnas bättre sätt att närma sig den nya tekniken än att göra det med prestige, förakt och en himla massa rädsla.

Nu kände sig Mini slokörad och nöjd på en och samma gång. Tänk om det kunde bli början på nåt nytt nu, tänkte han. När någon annan ifrågasatt pappans tänkesätt beträffande den nya moderna tekniken. Han störtade ut genom ytterdörren och mötte den befriande friska luften utanför, flydde från att återigen behöva bevittna pappans pinsamma kommentarer och omoderna inställning. Han läste på inköpslappen. Högrev och skummjölk stod det. Skummjölk… det var herr Frödins krav på vilken ICA butik som helst om den skulle kallas välsorterad. Det skulle finnas skummjölk och raketost. Och givetvis tomteskur.

Kvar i hallen stod Twist. I ett tappert försök att titta åt ett annat håll än rakt in i herr Frödins misstänksamma blick, svepte hans ögon förbi en tavla som satt där på väggen. Det var en gammal griffeltavla som hyllade det personliga samtalet framför de mer virtuella vägarna till kontakt. Herr Frödin förklarade genast att skylten satts upp som svar på alla kunders tjat efter Wi-fi. Så fort de fått vänta i mer än trettio sekunder i ett ärende, märkte han att de börjat fingra efter sina mobiler, knappat in sina lösenord och strax frågat efter Wi-fi. -Men det är slut med de frågorna nu. Här har vi ingen Wi-fi. Här pratar vi face to face eller håller käft. Vill de ladda upp sina statusuppdateringar på Facebook, lägga in bilder på Instagram och försöka göra världen mer begriplig via Twitter, så är det inte härifrån i allafall. Det vet de nu. Herr Frödin pratade på, han verkade aldrig kunna sluta och vitt skum började byggas upp i hans mungipor. -Hmmm, svarade Twist lätt frånvarande samtidigt som han fortsatte att se sig runt. Han såg att det satt en gammal mynttelefon på ena väggen och på hyllan under griffeltavlan låg en kartong som verkligen drog ögonen till sig. Det kunde väl inte vara…

 

 

 

Jodå! Eftersom kartongen var öppen såg Twist att det minsann var ett ljudband, ett äkta gammalt rullband. -Nämen, dra på trissor sa han högt och mötte Herr Frödins vattniga blick. Det här är ju som ett museum ta mig tusan. Vad har ni mer i era gömmor tro? Samtidigt såg han att nu hade han varit på tok för frispråkig för att Herr Frödin skulle vara road och snart skulle nog gästfriheten begränsas en aning. Plötsligt var hallen alldeles för trång för dem båda och Twist insåg att det nog var läge att backa ut. Han höjde högerhanden och tog tag i kepsen som han vippade på upp och ner på huvudet som nån slags avväpnande hej-då-signal. -Tack för besöket, ni har så mycket fina saker, sa han men det lät bara dumt insåg han. Nu var det bättre att vara tyst. Verkligen bara tyst.

Nu förstod Twist anledningen till Minis adaptiva förmåga vid Farmingspelet där hemma. Det var ett högst naturligt och efterlängtat steg för honom att äntligen få pröva lite modern teknik, att få lägga sina fingrar på ett riktigt tangentbord och att få ge sig ut i cybervärlden. Det var Twist mer säker på nu än tidigare.

Rut och Twist hade fått ovanligt mycket tid för varandra denna sommar då båda varit lediga mer än vanligt. Med den goda hjälp de fått av Mini med bygget av getternas utevistelse, gick det snabbt att få allt klart. Tack vare honom och hela byggets självförsörjande funktion, hade till och med möjlighet givits att lämna gården då och då. Hönsen, äggleveranserna till ICA, älsklingshästen Ella och korna; det vill säga mamman och de tre kalvarna som föddes i oktober… alltsammans klarade Mini av att sköta galant och han fullkomligt älskade att arbeta.

-Han var inte som andra, hade fru Frödin avslöjat i ett svagt ögonblick. -Hans förmåga att planera och att följa samt att flexibelt kunna avvika från en plan var hans svaghet. Att förstå socialt samspel och att uppfatta andras avsikter tillhörde heller inte hans starka sidor. Men hans förmåga att följa en visualiserad arbetsgång, att köra som på räls, göra det som var bestämt och att absolut inte avvika från rutiner, det var hans styrka. Så hade fru Frödin sagt. Det här var skälet till att dörrförsäljningen inte hade fungerat. Det var för många kontakter att ta, för mycket finstilt säljsnack som inte gick att konstruera.

Minis alla goda sidor fick verkligen blomma på gården. Hans minne var briljant och hans begåvning nådde inga gränser när det gällde detaljer och sinne för ordning. På gården jobbade han på i dess lugna miljö. Inget buller, ingen röra, inget som smattrade och tjöt, allt var strukturerat och lugnt. Och förutsägbart.

Ledigheten som syntes evighetslång i början av juni var ändå över i ett nafs och nu var det som sagt september. Den dagen i maj, då Frödins skulle komma över på middag, hade Mini kommit dit i förväg. Det som drog och det som var hans stora intresse, var getterna. Twist hade presenterat dem var och en vid namn och alla namnen hade satt sig direkt. Mini for runt där i hagen och ropade på djuren med deras rätta namn och de flockades runt honom så där nyfiket som bara getter kan. Det var så allting hade börjat. Sedan hade han blivit kvar, praktiskt taget flyttat in eller; han gick emellan som herr Frödin sagt nån gång. Rut tyckte att det lät som en beskrivning som bättre skulle passa en hemlös katt som strök runt på deras gård. Nä, det här var inte någon som strök runt. Mini tog plats och var närvarande i allt han gjorde, så länge det var förutbestämt och utan sidospår. -Oj, vad vi gillar denna man med sitt skiftande förnuft, sa Rut tyst för sig själv. Hon hade visst inte kommit vidare där hon stod i köket. Datorn surrade i kapp med hennes tankar men än hade hon inte satt händerna på tangenterna.

Bloggare stjäl. De samlar på tankar, plockar på sig saker som händer, sånt de läser och bilder de ser. Rut var inte sämre. Idag var planen att lägga ut flera av de bilder och budskap hon stulit vid alla möjliga tillfällen. Hon ville dela med sig vidare, kanske bjuda på ett skratt, kanske få någon att tänka till lite extra, inte bara köra på.

En av hennes favoriter var denna om lycka. Någon gång hade hon hört någon säga att det bara var ett fåtal gånger man upplevde den absoluta lyckan. Alltså den som uppstår i sin alldeles renaste form. Enligt denna person var lycka bara något som kändes utan att det fanns någon direkt anledning till den. Ändå hör man daglig dags människor säga och skriva ”jag är så lycklig” eller ”det här var den lyckligaste dagen i mitt liv”. Ett brudpar som gifter sig med varandra och upplever en fantastisk kärleksfull stund i det, känner alltså inte riktig genuin lycka eftersom det finns en anledning till att lyckan känns. Det är ju bröllop. Och en person som får en dyrgrip av något slag, utger sig säkert också för att vara lycklig, men det är inte heller riktig lycka eftersom det är saken som skänker lyckan. Inte ens när vi får barn, handlar det om riktig sann lycka. Det är en berusande känsla men det är inte lycka. Det här hade Rut funderat över många gånger. När i hela världen känner man lycka utan att det finns någon direkt anledning knuten till känslan?

Lycka borde alltså mer vara ett tillstånd, en känsla som inte hänger samman med någon speciell händelse eller aktivitet. Hur då? … Ja, så här funderade hon på. Till slut hade det hela blivit så svårlöst och filosofiskt att hon istället nöjde sig med att försöka tänka på små glädjeämnen i livet. Som ett alternativ till att bara checka av de stora. Det hade faktiskt blivit lite av hennes livsstil. Det var alltid svårt att vara här och nu i olika situationer men att uppskatta de små sakerna i livet, det tyckte hon nog att hon äntligen lärt sig.

Ett litet glädjeämne är inte att man är frisk, att man har jobb, att man har ett hem eller tillräckligt med pengar för att försörja sig så livet fungerar. Inte heller att barnen, vännerna och de närmaste mår bra och är friska. Nej, dessa och säkert många fler, är stora glädjeämnen men som man hanterar som små genom att ta dem alldeles för ofta för givna. Dessa stora glädjeämnena, är väl dem som samtidigt upptar mycket av ens tankeenergi och även kan ge en hel hop av dåliga samveten. Så stort och tungt kan ibland höra ihop.

Ett litet glädjeämne kan i stället vara till exempel att åka iväg och fika. Att beställa en kopp kaffe och något gott till eller att välja en glass med de allra godaste glasskulorna. Ett glädjeämne av mindre mått kan också vara att sjunka ned i soffan och bara lata sig, låta sig matas av sköna TV-program, speciellt dem man sett fram emot. Att ta en tur med bilen, en liten utflykt… Att byta miljö, att promenera och motionera är också små glädjeämnen. Att få krypa i säng, fastna i sin bästa bok eller att bara få några droppar regn fast de lovat skyfall. Att lyckas med något man bakat eller lagat eller att bli matad på en uteservering ger också trivselpoäng. Kanske är det så att många små fina bäckar gör en stor härlig å av nåt som kan kallas lycka? Det här med glädje är definitivt ett ”inside job” och en känsla som varierar från person till person.

Det började skymma ute och Rut hade nu ägnat så mycket tid åt att tänka på vad hon skulle skriva, att all skrivtid snart var förbi. Ändå gick det inte att hejda tankarna. Det var som en femfilig autostrada i huvudet av tankar som gick än hit och än dit. Nu hade hon fastnat för en annan typ av människor.

De som samtidigt som de tar livets stora händelser för givna, också konstant undviker att se de små godbitarna i livet. De som i stället för att pejla in de små glädjeämnena, lever som om det ständigt fattas något. Dessa människor tar för sig av livet, skär jättestora bitar av livets tårta, har skyhöga förväntningar och kalkylerar aldrig med de små ingredienserna som kallas fjasko. För dem blir det aldrig riktigt på topp. Det kommer alltid att fattas något, aldrig bli riktigt bra, de möter livet med: ”ja, det var ju trevligt… synd bara att…” eller: ”om det inte var för att… så skulle det ha gått riktigt bra”, ”jaha… hur kan den och den ha så mycket/många… jag har ju bara…” och så vidare. Ruts tips här är: Håll dig borta från dem, stäng av, håll för öronen, blunda. Kör autostradan åt andra hållet. Fort.

Som sagt, lite ledighet hade Rut och Twist fått tillsammans och de älskade verkligen att få lämna gården och göra saker ihop. En kväll var de på restaurang i stora staden. Det hade ju blivit så populärt att åka till Thailand, det visste de. Kanarieöarna ut… Thailand in. De visste också att just de två aldrig någonsin skulle kunna komma dit och inte till Kanarieöarna heller för den delen. De visste däremot att det fanns ett ställe som Thailandsresenärer gärna besökte för att få lite semesterkänsla tillbaka i kroppen. Till det stället åkte Rut och Twist. De beställde varsin drink och in kom högfotade glas med en bit ananas balanserande på kanten och drinkpinnar med färgglatt glittrande trassel på. De tittade länge och väl i menyn och låtsassmakade allt de läste och bestämde sig så småningom. Twist valde kött och Rut räkor. De åt, svettades och snöt sig, drack mycket isvatten och de njöt.

Sen gick de på musikal. De såg Priscilla, ökendrottningen. En föreställning med vansinnigt många vackra kvinnor fast nästan alla egentligen var män. Det var kul. De femhundra originalkostymerna från Broadway samt de 200 perukerna i föreställningen fick vilken hovgarderob som helst att blekna och vilken glassgubbe som helst att se beige ut. Fantasin kraschade, det fanns inget mer att önska i denna icke sinande ström av intryck. Sån härlig underhållning!

”Passa-på´na” fortsatte… Redan under våren hade de bokat in en liten minisemester. Ett dygns herrgårdsliv i Uppland. Då tänkte de att när hösten väl kommit och arbetet dragit igång igen, kunde det vara lagom att få rymma ett tag. När datumet väl närmade sig kändes det inte alls särskilt akut att dra iväg. Sommaren var fortfarande i full gång, någon höstkänsla hade absolut inte infunnit sig och särskilt slitna var de inte heller. Men bokat var bokat, det var bara att packa och åka. De kom iväg en fredagseftermiddag, checkade in i receptionen, hittade sitt rum och slängde sig sen snabbt i jacuzzin som låg nere vid den spegelblanka sjön. Det var inte bara lugnt på vattnet, hela själen fick nu ro, vilket var ljuvligt.

Detta var inledningen på den vistelsen som senare serverade en drink, en trerätters middag, tre olika glas och bestickpar, en skön natt och en sagolik frukost. Feta och mätta (och kanske en aningen bakis) tog de sedan en lång promenad i nejden innan de begav sig hemåt igen.

På hemvägen hade Rut suttit i bilen och surfat runt i sin telefon. Hon läste de senaste nyheterna, checkade av mejlen och kollade in facebook. Hon gjorde det som herr Frödin aldrig skulle komma i närheten av under sin livstid informerade Twist henne. Detta faktum log de lite åt faktiskt. Hon såg en bild på färgglada segel som fyllde upp en hamnplan någonstans, vart framgick inte. Två skrov per segel, några mindre slags katamaraner uppställda på gamla bildäck och vagnar. En båt halvvägs på väg ner i vattnet. Vad var det här egentligen? Hon bläddrade runt bland bilderna och såg prisutdelningen från det Klubbmästerskap som tydligen avgjordes från platsen i dagarna.

-Men är det inte… vänta… gud vad jag känner igen de där två som står på prispallens andraplats. Twist, kolla in här! Hon vred telefonen till liggande, zoomade in personerna och stack sen upp telefonen framför ögonen på Twist medan han körde. -Ja! Nu vet jag! Det är ju dom med cabrioleten som brukar besöka Frödins, skrek hon rakt ut. Och vi som har hennes kalender fortfarande. Aha, var det sånt de höll på med. Jag vet att herr Frödin nämnt något om alla deras båtar, men kan det här kallas båt? Nu vet vi i allafall var vi kan hitta henne… eller dom båda förresten och återlämna kalendern. Det känns som om de och deras öden följt oss på olika sätt sedan förra hösten. Det är väl bra lustigt? Nu måste vi kontakta dem, det här betyder säkert något.

Hon kopierade länken och mejlade den till sig själv innan hon fortsatte att bläddra runt på webben. Efter en stunds läsning stannade hon upp igen vid ett par tillfällen. Den ena händelsen gav information om ett företag som lanserat en så kallad USB-kondom, ett skydd som gör uppladdningar i osäkra USB-portar mer säkra. Det betyder att man utan risk för infekterande virus kan ladda sin telefon på offentliga platser. Hon läste högt om denna lilla uppfinning och återigen tänkte de på herr Frödin. Hans skyltar och olika backupper för att inte behöva hamna i teknikens fördärv och kaos. En mynttelefon behöver sannerligen inte en USB-kondom. Inte en skrivmaskin eller en så kallad tandbergbandspelare heller för den delen.

Det andra som hon med gapande mun strax efter hamnat i, var en musikvideo. En cover på Loreens låt Euphoria. Den visade en man som troligtvis upplevde någon slags eufori där i hängmattan. Och i vattenfallet. Och med repet. Han kanske till och med kände ett tillstånd av lycka? Hon avslutade sin läsning med denna… hans upplevelse. -Må bäst käre Stavros, inte heller du lär behöva en USB-kondom, sa hon tyst för sig själv, stängde av telefonen och lutade sig bakåt mot nackstödet. Även denna dag hade bjudit på idel sol och lätta moln. Tack härliga indiansommar!