Juli 2012

Vi lyckades fint med iläggningen vid rampen, balanserade bra, körde rätt genom banan, hängde med hyfsat okej och drog inte omkull. Vi gjorde fullt acceptabla starter, halvvinden var riktigt proffsig i snygg (nåja) dubbeltrapets, lyckades ta igen lite på undanvinden, kom aldrig sist, körde inte över en laser (även om det var skitnära) och avslutade med upptagning utan katastrof-adrenalin-skäms-ihjäl-påslag. Tio saker blev i alla fall rätt och det som inte funkat nämner vi inte. Absolut inte. Så inledde vi juli månad på Baggen när F18/Viper hade träningsrace.

Proffsen som gör 10 saker rätt – men inte mer – stod som tidigare beskrivits högt uppe på Fjällgatan, därifrån vi såg och kritiserade starterna på ÅF Offshore Race. ”Dom där har ju ingen koll och vad håller dom där på med egentligen?” och så vidare. Det har varit rätt kontroversiella åsikter kring starten inne i stan. Kan det vara så att bara vi som känner kärlek till vind, vatten och båtar njuter av detsamma?

 

 

 

 

 

Kärlek, förälskelse och lust, verkligen tre sidor av samma sak. Förälskelse handlar om fokusering, lust handlar om attraktion medan kärlek handlar om långvarig bindning. Om förhållandet mellan dessa olika stadier har Ulf Ellervik, professor i biooorganisk kemi, berättat. Troligtvis kan man känna kärlek även för grejer. Man kan attraheras av, vara uppslukad av och känna stark långvarig bindning till prylar och även en hobby, inte konstigt alls tänker vi.

  Man kan också bli tokkär i musik. Lyssna här på nåt riktigt waow. Låten Wildfire med Sbtrkt/Little Dragon. En fantastisk låt just för att den kräver det lilla extra av örat.

Med hjälp av magnetkamera har forskare konstaterat att ett litet område i hjärnan aktiveras kraftigt med ett ökat blodflödet vid förälskelse. Hjärnceller kommunicerar med hjälp av lyckomolekylerna dopamin, stresshormonerna noradrenalin och serotonin som reglerar aktiviteten i tarmarna. Tillsammans styr dessa hormoner känslor som vakenhet, kroppstemperatur, puls och aptit. Vid förälskelse skenar alla molekyler i kroppen och strävar efter balans samtidigt som omdömet stängs av lagom selektivt. Vi ägnar total fokusering på föremålet för vår förälskelse. Lust styrs av testesteron och östrogen och kan ökas av exempelvis tävlingsinriktat sportande; vi föreslår bankappsegling här, men allt som höjer pulsen och glädjen ökar lusten. Det oväntade är att ökad lust inte i sin tur leder till förälskelse eller kärlek, den enkla kopplingen finns inte, vilket de vet som ätit lustförhöjande preparat och ändå inte känner sig kära. Hur som helst, efter cirka 1,5 år går förälskelsestadiet över och alla signalsubstanser återfår sina normala nivåer. Då tar kärleken vid. Om man inte knäckts känslomässigt och ekonomiskt innan eller kommit för långt ifrån pallplats för många gånger vill säga. Men VI är nog allt bra kära i vår hobby.

Endast 3 % av alla däggdjursarter lever i tvåsamhet hela livet. Präriesorken är ett exempel på ett monogamt socialt flockdjur som lever i tvåsamhet hela livet, ett liv som visserligen bara är ett till två år långt. Jordsorkar däremot är exempel på djur som inte gör det. De är polygama enstöringar, det vill säga de lever nästan alltid ensamma men parar sig med samtliga artfränder som de lyckas komma i närheten av.

I Atlanta har man lyckats förändra djurens beteende genom att transplantera en gen från en präriesorkhane till en jordsorkshane och därmed förändrat karaktären på jordsorkarna. De förut så egoistiska hanarna började tillbringa uppemot hälften av sin tid tillsammans med honan, medan de tidigare bara brydde sig om henne under fem procent av tiden. De tog hand om sina ungar på ett kärleksfullt sätt och – vilket var helt nytt – de stannade hos den första honan som de parat sig med, i stället för att som tidigare rusa vidare till nästa villiga hona. Plötsligt hade alla små råttor blivit föredömligt monogama.

Nu vet vi ju att många människor, cirka 49% i Sverige men främst i storstäderna, är singlar och lever som jordsorkar. På glesbygden däremot, där utbudet på singlar inte är så stort och där man vackert stannar i sitt äktenskap, lever man det monogama präriesorkslivet. Med forskningsprojektet som bas, vet man nu att vår förmåga att känna något för andra människor är genetiskt betingad. Frågan är vidare; Vad är det som styr hur väl man egentligen känner igen sin partner och sina barn. Är det ansiktet, lukten, kläderna, miljön, sättet att gå och röra sig eller vad? Efter en dag på Yasuragi på Hasseludden blev dessa funderingar högst aktuella.

       

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi checkade in 14.00. Vid pass 14.20 var det okänt vilken flock man egentligen tillhörde eftersom alla plötsligt såg likadana ut. Vart man än vände sig vimlade det av likadana badrockar, uppskattningsvis ett par hundra. Hjälp, inga kännetecken att ta stöd av där. Då kollar man in badtofflorna stället och konstaterar att alla besökare lydigt har satt på sig de Yasuragiblå badtofflorna, alltså inga avvikande kännetecken. Nåväl, man kan kolla in handdukar. Vår familj har allt som oftast ganska sunkiga, gurrburrmissfärgade och urtvättade handdukar. Andra familjer har grällfärgade men snygg familjematchning på sina… Kanske en chans här att kunna skilja agnarna från vetet? Nähä, alla har vita handdukar på Yasuragi, just det. Kolla väskor, påsar något kännetecken…

”-Hjälp var är min familj?” På Yasuragi har alla samma sätt att samla ihop sina tillhörigheter. Alla har små runda korgar som man bär framför sig. Just detta sätt att bära korgen på ihop med den hasande gångstilen – framkallade av olydiga överspänstiga badtofflor – gör att gångstilen blir totalt uniform. Det var den sista chansen att sortera ut de sina på men nu går alla plötsligt på samma sätt. Vi har alltså blivit korsbefruktade genmanipulerade små monogama jordsorkar utan aning om vilken flock vi tillhör. Man drar sig för att agera socialt men inför varje initiativ till kontakt en sådan här dag måste man grundligt studera ansiktena på de man möter. Man har ju liksom ingen lust att hoppa på varje artfrände som dyker upp.

Vi började vår Yasuragivistelsen med en härlig klangresa. Efter att vi lagt oss på golvet i dojon landade vi en stund i sömnens sköna famn. Här kan du lyssna på klangmusik spelad på Tibetanska klangskålar av Mark Handler som är mästare på tibetanska klangskålar. Han visar vilka avslappnande meditativa och helande egenskaper klangtonerna har. Skålarna i sig är urgamla men klangmassage som behandlingsmetod startade i Tyskland på 90-talet. Man lägger sig till rätta på skönt underlag, gärna under en filt på golvet och lyssnar på klangerna. Ljudet eller svängningarna som skapas av skålarna gör att kroppen blir ett medinstrument av vibrationerna vilket leder till djup avslappning och en oväntat skön njutning.

Att ljudimpulser av musik sätter igång processer i kropp och knopp är inget nytt. Immunoglobulin A som är en antikropp ökar vid musiklyssning vilket leder till ökad motståndskraft mot infektioner. Även samordningen av rörelser i mage och tarm stimuleras.  Man vet numera också att ju tidigare man stimulerar hjärnan hos patienter som drabbats av stroke, desto fortare går rehabilitering och återhämtning.

 

Skit samma vad man är för sorts sork en sån här dag. Det är en vacker miljö, där det råder rofylld och harmonisk stämning medan man hasar runt och letar efter sin flock och sina prylar. Det enda som höjde pulsen denna dag var att få fason på medföljande 11-åring som behövde avgiftning från kompistempo och Ipad SAMT att min korg faktiskt försvann.

Undrar om det var den där korgen som var min, eller den, eller kanske jag ställde den där, nä där var det nog…? ”Ehhh… ursäkta, har ni tagit fel korg, har ni sett min korg? Den var brun med en vit handduk och en blåvit badrock i. Nähä, ja just det alla har ju det, nä tack då jag letar vidare. Det löser sig nog… Kan det vara den här? Uschäkta, eller den här?” Krafs och rafs i andras korgar. Om man någon gång tappat bort eller blivit av med sin kundvagn på Ica medan man stressat runt bland köttfärsen eller körsbärstomaterna kan jag säga; På Ica fylls man av förvirrad och brännande skam medan paniken här blir coolare eftersom alla liksom lullar runt som Valerianadrogade. På Yasuragi finns det varmaste vattnet, den finaste utsikten och de godaste dofterna. Det helt klart tystaste och lugnaste badhus vi upplevt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hon sjösattes 16 april 2004, är 177 meter lång, 28 meter hög och heter Arja Saijonmaa. Priset var 1 400 miljoner svenska kronor och hennes toppfart 21 knop. Denna fart motsvarar farten med vilken vi seglar med katamaranerna men därmed slutar liknelsen. Här finns nämligen plats för 1800 gäster, flera barer och restauranger, pool och SPA och hela rasket drivs av fyra stora dieselmotorer. Tänk att två så olika flytetyg kan köra ”försten till Oxdjupet är bäst!”. Vi och Ville checkade på en torsdagsbåt vid 17-tiden och hoppade av en fredagsbåt klockan 14. Under resans gång hann vi med att sitta mycket. Vi satt i kafeterian, på akterdäck, i hytten, i buffén, i dansbandsbaren, i bastun och i bubbelpoolen. I bubbelpoolen kokade det av en miljon brusande bubblor och lika många små söta barn som hoppade bomben, simmade under vattnet, jagade varandra och lekte fontäner genom att sprutspotta upp i taket. Ehhhh… så där var det väl inte förr??

Vi dansade på två dansgolv och shoppade taxfree. Guuuud vad folk är storväxta och fulla, fy vad de tränger sig och kletar med maten och hjälp vad föräldrarna tar semester och låter barnen passa varandra eller sig själva men… och detta ’men’ är viktigt i sammanhanget… det är härligt att se så många som är glada!

Undrar vad Arja skulle säga om hon gjorde ett studiebesök, om hon skulle ”tacka livet” ombord eller inte. Vi blev i alla fall summa summarum nöjda men trötta. Mer floorfiller´s än tibetansk klangmusik regerade på dansgolvet och helt säkert är det, att på kryssningsbåtar vimlar det av jordsorkar vare sig deras civilstånd är präriesork eller inte.

 

 

 

 

 

 

 

 

Motorbåtar har för övrigt fått ett överdrivet stort utrymme i Windrikes agenda. Så här var det. En dag ombord på katamaranen när allt bara jävlades, vi var klantigare än nånsin och humöret under all kritik, sa jag högt och bestämt ”nästa år får det bli motorbåt, nåt annat klarar vi inte av”. Och så började Thomas helt plötsligt fullkomligt hänga över Blocket. Det var starten på ett ivrigt snokande efter olika amerikanska och norska daycruisers. Vi tittade efter pigga motorer och fräsch inredning, kollade skrov och propellrar och några objektskollar senare fastnade vi för en viss sorts DC. En norsk 7-meters Scand med så gott som ny motor och el, med duopropp, vattenpump, toa, badbrygga med dusch och frisk inredning och durk. Det vi dittills sett var slitet och gammalt, skitigt och misskött men det här exemplaret var en riktig goding.

Så här på Galärbryggan fanns hon.

 

 

 

 

 

Här en första provsittning

 

 

 

 

 

 

 

… och här togs beslutet.
Vi hade blivit STEKARE och ägare till ett flytande sommarställe i ett slag. Problemet var att vi inte hade någon båtplats och att vi blivit med en trailer till. Så löste sig allt och vi fick tag i en bryggplats i Svinninge och det var startsignalen. Dagen kom då vi skulle hämta henne. Det hade varit en mulen och kinkig förmiddag med logistik på nervkittlande nivå. Vi hade kört stora centrifugen med beslut, inköp, packning och fix. Klockan 15 klev vi ut på Galärbryggan.

Då hände något magiskt. I samma stund som vi klev in på bryggan började solen skina.

 

 

 

 

Vi täckte av hamnkapellet och lämnade Djurgården genom kanalen och vidare genom Skurusundet, Baggensstäket och vidare ut på Baggen.

 

 

 

 

 

 

Att vara på Baggen i motorbåt kändes lite skumt. Så många timmar som vi letat och följt vindstråk, känt vindbyar och vindvrid som vi nu bara kunde skita i för att istället dra över i 37 knop. Hmmm… lite småkriminellt, otroget, lite fuskigt. Inte på riktigt liksom.

Vi ställde in kursen på Strömma kanal, närmare bestämt på Strömma krog & kanalbar där vi åt middag på deras terrass i kvällssolen. Hemlagade köttbullar med gräddsås och rårörda lingon på ena tallriken, rimmad lax och dillstuvad potatis på den andra. Toalettbesök och inköp av båtdynor, sen vidare genom Strömma kanal. Det här med att ankra upp i en stilla vik hör ju till de goda fantasierna om båtliv och något vi aldrig gjort med katamaranerna. Alltså, den enda gången man har ett ankare ombord där, är när man har (o)turen att behöva lägga ut ett rundningsmärke när det är kappsegling. Om man har ett ankare och en boj ombord då, är det tvärfullt. I motorbåten, lyfter man på durken och där på durkens botten lätt och ledigt finns ankare och rep. Hahaha!

När vi väl ankrat upp i kvällssolen utanför Barnviksholmen, sa det ”poff” och det varma jordgubbsbubblet fylldes upp i pappermuggarna.

 

 

 

Vilken dag! Halv nio på kvällen landade vi vid bryggan i Svinninge.

 

 

 

Många små turer har körts med motorbåten vid det här laget. Precis så som man tänker sig att de med motorbåtar gör. Packar lilla fika- eller middagskorgen och tar med den för en avkopplande utflykt med solen, havet, kobbar och båtar som sällskap. Ankra upp, mysa, ta ett dopp, kanske grilla lite och sen köra runt en stund… för att så småningom köra tillbaka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi gjorde en något längre tur också. Den startade med mjukglass och påfyllning av tank i Vaxholm, gick vidare förbi Grinda och Svartsö, stannade av vid Husarö med en fikapaus och stoppade på Svartlöga. Där hade ö-borna haft slåtter och städdag och ansträngningarna sammanfattades vid den gemensamma grillningen på kvällen. Folk verkade både ledbrutna och rödmosiga efter dagens övningar eller var det av grilloset, eller vinet eller lottdragningen…? Windrike – Englund köpte tre lotter. Nummer 15, 1 och 67. Vi vann på samtliga, så numera finns tre tokstora pikétröjor i släkten. Äntligen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen sov vi över i båten. Eller sov vi verkligen? Var bädden för kort eller var det kuddarna som delade sig, var det en 10-åring som låg snett plus två oflexibla stela medelåldringar, kanske vassa kanter i fotänden, fåglar som steppade på kapellet, vind som vred, fendrar som gnällde och täcken som drogs av och på, kuddar som föll i golvet? Nej okej, vi sov inte så mycket kanske men det var ändå mysigt.
Dagen därpå var det våran 2-åriga bröllopsdag och solen gjorde sitt bästa för att fira oss, så även vinden. Vi bestämde oss för att avvakta hemfärd tills det mojnade något. Så efter frullen solade vi på båten medan kusinerna badade från bryggan. Mia och Gösta gjorde sitt och sen fikade vi alla tillsammans på cafét som var öppet just denna sköna dag. Vid 15-tiden styrde vi tillbaka hemåt. Vi har verkligen hittat en fantastisk båt. Bara lite små detaljer att styra upp. För det första att vänja sig vid att sova trångt, för det andra att lära sig varva ned och för det tredje att dopa sitt tålamod. Kan behövas stora röda piller här.

 

 

Och vilka blir konsekvensen av motorbåtsinköpet då? Alla mynt har ju minst en baksida, det har ju Luther sett till… Ja, boten blir att vi måste sälja favorit-Hobien med Djurgårdsseglen. I år har vi flyttat henne från Baggen till Danderyd så att vi har henne närmare och kan komma ut på Värtan utan att köra bil flera mil först. Vid en segling ute på Askrikefjärden, i närheten av Bosön, tittade en säl upp framför oss. Den låg länge länge med huvudet ovanför vattenytan och spejade runt. Finbåten, raidkompisen, träningsesset, packåsnan som tagit oss fram till flertalet härliga andraplaceringar.  Nu ligger hon på Blocket, bara hoppas att ingen vill ha henne 😉 Jaja… vi kommer ha Vipern att träna och tävla vidare med, där det finns mycket att lära för oss båda i många år. Men med Hobien är det nåt speciellt.

Vi gjorde en liten miniraid med Vipern. Lämnade Saltis och Baggen, även ”Fällström” och tog oss ut i Ägnöfjärden. Nedpackat i babordspontonen hade vi varsin McWrap chicken sweat/chili, varsin kanelbulle och en kaffetermos. Detta mumsade vi på när vi gått i land på en holme. Denna segling… Å hej vad det gick! Det blåste uppåt 10 m/s i byarna och vi fick flera tillfällen i galet stundtals okontrollerad dubbeltrapets. När vi tagit oss tillbaka till Baggen körde vi upp och ned där ett tag och flera gånger fick vi båten upp på ett skrov susandes fram helt ljudlöst i dryga 20 knop. Alltså, det är såååå häftigt! Lycka är svår att definiera; lätt fånget lätt förgånget heter det och just detta svävande ögonblick, skapat av genuint fokus som ger total sinnesfrid lika svårt fånget som lätt förgånget, ger en absolut känsla av här och nu. Tror det kallas ”flow”.

 

 

 

 

 

 

Ytterligare en mycket trevlig picknickkorg har packats i juli. Den innehöll rostbiffssallad, bröd, ost, vindruvor, öl, kaffe och skumpinnar med cocos. Vi samåkte med mami och Pelle och sökte oss fram till Lilla Blecktornsparken på Söder. Där firades en glad 50-åring tillika barndomskompis från Gribbylund, liksom ”plastkusin”. Vi var ett 25-tal födelsedagsfirare där i parken och med all flax i världen fixade sig vädret på allra bästa vis. Det var hot om allt i väderväg hela dagen men vi fick ändå det bästa tänkbara. För vår del var det nu tredje dagen i rad då vi och våra aktiviteter översköljts av välvilligt envetet solljus. Mumma!

 

 

 

 

 

 

-Men kom till oss och grilla vettja. Vi kan käka lite gott och bada badtunna… har ni lust, det skulle vara så roligt! Och visst kom de, Annika och Henke som även de var barnfria. Här skulle grillas och badas och vi skulle vara helt egooooooo! Jordgubbsbubbel i glasen, kött, champinjoner, paprika, halloumi, lök och majs på grillen. Potatisklyftor och bea med chilismak.

Tunnan puttrade. Och puttrade. Och puttrade. Vi satt i paviljongen och åt och drack och när vi äntligen ätit klart hade vattnet i tunnan jobbat upp sig till en temperatur av 42 grader. Att kliva i var lika tufft som att hoppa i 13-gradigt vatten fast liksom tvärtom. Vi slank ned i badet med samma iver som vore vi utsatta för skiktröntgen, med en del i taget. Det hettade i skinnet, svetten sprutade ur hårbotten, öronen var blålila och kinderna tomteröda. Efter 2 minuter och 37 sekunder satt vi alla på kanten och doppade fötterna, rörande överens om att kvällen var fantastisk lugn, varm och härlig och att bada badtunna var mysigt men kanske vi skulle vänta en liten stund? En liten stund blev en timme, två timmar, ett nytt försök gjordes, en ny stund på kanten, tre timmar, fyra timmar…. 41,5 grader.

På morgonen efter var det fortfarande badbart med 34 graders värme så vi intog frukosten i tunnan. Det var en ganska förträfflig start på dagen faktiskt.

 

 

Det här med att inte veta på vilken fot man ska stå eller vilken flock man egentligen tillhör. Jordsork eller präriesork, förälskad eller kär, stekare eller sailer, sopa eller proffs, kryssningsdisko eller klangmusik, badtunna 42 grader eller badtunna 41,5 grader… Det är bara att enas runt att perspektiv och behov kan variera och att det som är själva livet. För att illustrera detta ytterligare kan rapporteras att ansvarig utgivare setts som ett (o)naturligt inslag på gymmet.

Vid en ålder av 48 år och 7 månader klev hon för första gången in i ett gym med avsikten att lyfta skrot. Men hur gör man då? Vilka maskinen tränar vad? Och hur mycket, hur tungt och i vilken ordning? Hur ska det kännas? Var är oljan, stringtangan, talken, scenen, ljussättningen och publiken? Nähä… Vi är inte där än. Först en introduktion av coachen, vännen, spionkollegan och inspiratören Carina som klart slut har bästa kollen. Sen träna på, fylla i träningskort 1 – 2 – 3… trycka, lyfta, dra, skjuta, hålla ifrån, hålla kvar och släppa långsamt. Sen öka vikter, frekvens, antal och tid. Universum är oändligt. Antalet muskler likaså. Och ont gör det i dem alla.

Hittills har en rad härliga sommarpratare passerat i etern. Programledaren David Hellenius var fin för roliga örat medan IT- och kommunikationsministern Amirzai Sangin i Afghanistan träffade rätt in i örat som reagerar på mod. Designern Gudrun Sjödén roade girlpowerörat medan skådisen Katrin Sundberg sände djupt igenkännande funderingar och iakttagelser. Om inte den homosexuelle akvarellmålaren Lars Lerin knep första platsen i julis sändningar så var det psykologen och författaren Jenny Jägerfeld som gjorde det. Hon pratade om något så mellanmänskligt allvarligt som skam, psykisk sjukdom, mindfulness och förmågan att vara i nuet. Med vackra och övertygande ord berättade hon om vad det är som gör att känslor och tankar väcks. Om utrymmet emellan fantasi och verklighet. Lyssna på henne. Hon spelade också en del cool musik, som exempelvis Teenage Crime med Adrian Lux.

Fastän vi tycker att vi inte gjort så mycket egentligen av dagarna, verkar händelserna i juli aldrig att ta slut… Ville och jag som haft en hel del dagar själva då Thomas jobbat, har nött på med lite golf. Dels puttade vi under solenna former på vardagsrumsgolvet men också på golfbanan i Kyrkbyn. Dels har vi kört minigolf. I Täby finns inte en enda minigolfbana förutom en halvt igenväxt stackare på Camp Nygård. Med tanke på den höga medelåldern, de bruna bukarna och de hasande Foppatofflorna på de som campade där, kändes det som om bangolf var ett avslutat kapitel för deras del. Vid en närmare koll på banorna visade det sig också stämma. De hade inte varit avsopade och ompysslade på länge men nu var vi där och vispade runt på de 12 banorna. Hej och hå med vilken iver vi satte i gång och kära nån vad kringlornas tid var kommen och vad en av oss var rätt irriterad till slut.

En mycket trevligare bana hittade vi däremot i Åkersberga där vi spelade med Carina och Elin. En äventyrsbana… ett mycket blött äventyr och en utmaning med oändliga variationer på bollens väg mot koppen. ”Se och lär!”, ”Aha, den ska jag också köra!”, ”Vem tar håven?”, ”Vafaaan ere här!?” och ”Måste jag börja från början?” var återkommande fraser oss emellan under spelets gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det kom ett SMS: ”Fredag kv middag i stor sal på okänd ort söder om Stockholm. Övernattning i fin miljö. Frukost på lördag vid slottet…” Ingen avsändare. Jag vill gärna med! Så klart! Mot Södertälje, vidare mot Gnesta, slutligen mot Flen… Plötsligt tog det stopp. Vi hade kommit till Yxstaholms slott, beläget på en ö i Sörmland. Ett ställe som varit boplats redan på 1300-talet medan själva slottet uppfördes i mitten av 1700-talet. Ett knappt dygn med avkoppling och lyx. Ett par glas skumpa, rödingfilé och getostmousse, oxfilé och grönsaker, ostar och marmelader, rabarberpaj och passionsfruktssorbet. Det var inte kattskit det! Därtill ett jättefint rum i den södra flygeln med en säng där täcken och kuddar var precis så fluffiga som man drömmer om. Allt var utsökt på bästa vis. Efter en fabulös natt och frukost, promenerade vi och bara njöt av denna underbara överraskning som så småningom tog oss vidare ännu längre söderut mot nästa tripp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hästö! Det är en liten ö med väldigt mycket drag på och som ligger en bit utanför Arkösund. Hur kommer det sig att det är sånt drag där då? Jo, Leif och Anette som bor där har, med id och ävlan, under större delen av våren och sommaren meddelat alla som varit tillräckligt vänligt sinnade: ”Kom och va´med oss! Lördagen den 28:e juli har vi fest i baren Vera på våran brygga längst inne i viken, ta med det du vill att baren ska servera bara”. (Och så brukar vi tycka att våra ungdomar är oförståndiga när de har ”ff” och bjuder in så det sprider sig kors och tvärs…) Vid tretiden kom först vi; kärt-barn-har-många-namn Stockholmare, Nollåttor, Gaphalsar, Skräpjockar på plats för att hinna prata av oss och äta lite tillsammans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid 19-tiden började båtarna anlända. Det ena gänget efter det andra anlände med klirriga flaskor och knarrande picknickkorgar. Efter ett tag var vi mellan 50 och 55 pers på bryggan. Jätteskoj! Baren jobbade på, dansgolvet var fullt, ungdomarna körde fylletaxi (snacka om omvända världen) och det grillades ”far-åt-helvete-korv” framåt småtimmarna. Några regnstänk kom men mest var det sol och så himla lyckat! Vi somnade på lilla örat vid halv två och vaknade när musiken slocknat tre timmar senare. Det känns givande att påpeka att gapandet, nedskräpandet och oredan inte satte igång så länge det bara var stockholmare på bryggan. Skärgårdsborna var helt klart värst visade det sig. Inte helt oväntat 😉

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi avslutar juli månad med stulna ord från sommarprataren och hotellägaren Petter Stordalen:  ”Lite galenskap kan leda långt, väldigt långt”. Trösterika ord när man gjort skrämmande investeringar. Nu får vi helt enkelt sätta fast ett par telltails på motorbåtsskrovet, en på babords- och en på styrbordssidan. Om vi sedan kopplar på Vipern där bak, har vi alla chanser att få till det. Vi kan segla eller inte, sova kvar där vi är och tälta samtidigt… fast under kapellet. Det kan regna eller blåsa, vara soligt eller vindstilla. We´ll be prepared. Så där ja, nu känns det mycket bättre att vara stekare med segelbåt. ”Att vara hjälte i sitt eget liv är långt viktigare än att vara hjälte i någon annans”, menade Stordalen också. Klart slut från oss.