December 2011

Först och störst: Vi har en ny sida högst upp på Windrike som heter Catsailor. Däribland den tecknade videon ”I am a catsailor” med Mr som försöker få med Miss på sin katamaran. När det börjar klarna för henne vad det handlar om, bland annat att hon ska göra allt medan han bara ska styra, säger hon: ”-Is your head so far up your ass that you can´t see the light”. The captain har givetvis svaret: ”- No, I am a catsailor and see twice as good as a typical sailor”.  Kul igenkänning. Om man trots det fortfarande är nyfiken på catsailing, har Thomas -the Captain- också sammanställt info om H16 och F16.

OM man var en fluga på väggen i det Windrikiska hemmet, skulle den bästa sittplatsen vara en bit upp på väggen nära vinkeln upp mot taket på den nordliga väggen. Därifrån har man ganska bra koll åt alla håll över vad som händer i huset timme efter timme. Vad hade man då fått se och höra en månad som denna?

06.30 ringer klockan till vardags. Ringsignalen i det här fallet är en rapp men monoton nyhetsuppläsare som oavsett nyhetens allvar rapporterar med samma balanserade röst och tonläge varje dag. Volymen är lite stickigt hög. 06:30:15 går tankarna kring om kanalen behöver ersättas med något lugnare men mer upplyftande. När kvällen kommer är den tanken som bortblåst. Kanske en ”wake-up-light” skulle gynna både oss och flugan så här tidigt på morgonen?

Frun i huset går direkt på hårets och hudens alla skavanker som uppkommit under natten. Detta arbete tar i runda slängar cirka 30 minuter. Herrn i huset skänker sin fru en blick, mumlar något som låter som ”rufs-troll”, kör själv en snabbdusch och förbereder därefter morgongröten. Mini i huset släpar sig ur sängen, ramlar nedför trappen, rullar in sig i fleecefilten och hamnar i en ny säng, fast på bottenvåningen.

På hemmaplan vandrar vi sen under vår vakna tid varje dag mellan sovrum, badrum, sovrum, klädkammare, nedför trapp, badrum, tvättstuga, kök, övervåningen, kök, hall, kök, toa, övervåningen, klädkammare, TV-rum, kök, hall, toa, tvättstuga, TV-rum, övervåningen och så vidare i all oändlighet… Amen. Vi gör oss i ordning, förbereder, äter, plockar undan, hämtar, plockar fram, packar, glömmer, letar, finner, putsar, limmar, planerar, röjer, lagar, äter, går igenom, pysslar, torkar, sorterar, påbörjar och avslutar. Så här håller vi på varje dag! Uppradat på detta viset känns det lite som obsessive compulsive disorder. Men nej nej… vi mår bra.

Under dagens lopp skulle flugan på väggen få se ytterdörren öppnas och stängas sammanlagt mellan 20 och 30 gånger. Människor kommer och går, djur likaså. Djuren tassar runt, busar, knycker, skäller, jagar, skitar ner, äter och vilar. Radion sätts på och stängs av, iPhones laddas och mail-boxar kollas av. Maskiner som micro, brödrost, torktumlare, vattenkokare och diskmaskiner startas igång, töms och fylls. TV sätts på och kanaler byts, ugn och spis sprider dofter och kaos, det duschas och badas och telefonerna ringer ibland oavbrutet. Om inte annat så SMS:as det en hel del. Det pratas mycket hos oss men de ord vi oftast använder är: ”Va?”, ”Vänta lite…”, ”Tyyyyyst” (till hunden) och ”Ner” (till katten). Att vara fluga hemma hos oss innebär att sugfötterna måste vara välfungerande och uppborstade, annars åker man ner från väggen. Det dammsugs ju också en del.

När vi inte är hemma är vi givetvis på våra jobb eller i skolan. Två gånger i veckan har Ville träning och i december graderade han till gult bälte! Utöver jobb och träning var det denna månad också styrelsemöte i HobieCat-förbundet, kvällsmöte på jobbet, vi sålde granar, åkte till Sandhamn på julmiddag, var på krogsväng med kollegor, gjorde små utflykter och var på födelsedagsuppvaktningar. Med detta ständigt pågående tempo kom jullovet som en skänk från ovan då man faktiskt bara kan hålla sig hemma där det trots allt är absolut skönast att vara. Man kan då också stänga av väckarklockan.

 

 

 

 

Så till den årliga julgransförsäljningen, fast i år utan snö och knappt någon kyla heller. Vi hade årets absolut första pass vilket innebar att vi fick öppna upp pallarna med alla granar. Förra året när det var så snöigt och kallt, var granarna platta som frysta fiskpinnar. I år var de blöta, vida och gröna. 300 för vanliga, 450 för de kungliga var årets pris. Det kändes aningen tufft att begära 450 för en kungsgran som bara såg ut som en liten prinsgran… Fast å andra sida efter alla skriverier som varit, kanske det är mer värt pengarna att …kanske ändå är bättre att köra liten… ehh… ähhh… vi droppar den. Vi fick iväg drygt 10 stycken granar innan passet var slut och lämnade sedan över ansvaret till farbror Åke. Därefter tog vi bilen till Stavsnäs vinterhamn och vidare till Sandhamn eller Sandön som den egentligen heter.

 

Sandön var tull- och lotsplats på 1600-talet och innan det, användes ön som betesholme. Det första värdshuset öppnade 1672 och knappt 200 år senare fick hamnen på öns norra del en reguljär ångbåtsförbindelse. Därmed blev Sandhamn en av Sveriges äldsta badorter. Vid den tiden, alltså vid slutet av 1800-talet festade grabbarna Liljefors, Engström och Zorn på Sandhamn. Men som sagt… det här dygnet var det Pippi och Thompa som var där och festade.

Vi tog plats i en av hotellets lägenheter och det var hur fint som helst precis ovanför poolen och bryggorna med badtunnor och bastu. I en av dessa badtunnor satt vi i ångröken och pös i dryga timmen. Vi pratade, delade en öl, lyssnade på storfallens slag mot masterna och ett svagt vågskvalpande. Fullmånen var vår enda lampa och gnistrande stjärnor! Så rofyllt.

På julmiddagen, då vi fick fönsterplats på hotellets veranda, bjöds vi på exempelvis hembakt vört & västerbotten, gubbröra på kavring, gravad lax med vaktelägg, tjälknöl på hjort, sandhamnssik med krondillscrème, skinka med äppel- & chilichutney, glöggkokt rödkål och bräckt Ystadskorv. Därtill ett gotterum där man gärna varit en fluga på väggen resten av sitt liv. Shit va´gott! Dagen efter gick vi en lång lång promenad längs hela Trouvillestranden och lämnade Sandhamn med båten som gick vid 14-tiden.

Under december månad skulle flugan också få bevittna en stöt. En riktig tomtestöt. I januari 2010 skrev vi om gårdstomten som älskar olika typer av äventyr och som under många år gäckat oss med påhitt och överraskningar. Han har stått uppe på skorsten och fönsterbleck, suttit fast under motorhuven, farit runt med Postverket, varit kidnappad och utsatt för allvarliga hot, hängt högst upp i flaggstången och hittats infryst i ett isblock i våran frys. Lättad efter upptining & tomte-Spa bjöd han på fruktkolor i Skarpängsskolans personalrum och nu… nu har han dykt upp igen.

Först skickade han ett julkort och sedan visade det sig att han snikat in sig bakom oss på bröllopsfotografiet, vilket vi inte haft en aning om. Det här var bara början på vad som sedan uppdagades. Han har haft ”FF” här hemma.

Visserligen tog han av sig skorna fint i hallen, men sen bjöd han in lite kompisar. De hängde framför TV:n och satt vid datorn och läste våran blogg vilket i och för sig var okej, men sen festade de loss så tomten höll på att bli ormmat. Han har verkligen inte varit i gott sällskap. Vi tror att det är den där apan som inspirerar, ja rentav lurar tomten, till alla styggelser. Det värsta var nog att han tog med sig en brud i sängen. I våran säng! Hela kvällen slutade med att han mådde lite dåligt och nu tror vi att han har ångest över alltihop för han har inte visat sig sedan dess.

Partybilderna hade någon av hans ”kompisar” lagt in på våran digitala fotoram, så när vi kom hem en sen kväll avslöjades allt. Att bli så uthängd och utskämd är inte bra för en tomte. Efter dessa händelser känns det som att en webkamera vore bättre än en fluga på väggen. Vi behöver öka beredskapen!

Vi minns inte hur just den här jultomten hamnade på gården, ännu mer frågande är vi kring vad som kan ha inspirerat till hans design. Det är ingen Beskow-tomte, han är inte heller av John Bauer eller Jenny Nyström-design. Han liknar inte en dvärg eller en gruvarbetare och definitivt inte amerikanska Santa Claus. Någon tillstymmelse till vresig svensk hustomte finns inte heller i hans genetiska kod. Vi vet inte heller om han har några bröder, he´s just one of a kind. Hård som ett vedträ, utan bulliga kinder och skojig näsa, rakryggad och stelbent. Inget trash, inget blingbling, saknar batterier och fjärrstyrning. Klädd i stickad akryl.

Det närmar sig jul. Ångesten dunkar hårt i bröstet och nu måste vi vara lyckliga. I den perfekta julen ska barnens ögon tindra, vi ska hålla sams, vara vackra och glada. I veckor har vi slagits om parkeringsplatser, trängts i köer och låtit plastkorten gå varma. Om man ska tro Kung Carl XVI Gustaf är detta en stor högtid som ger oss möjlighet till samvaro med våra familjer, en chans att samlas med våra nära och kära. När Kungen håller sina tal, ser det ut som om något (en piassavakvast?) sträcker upp honom i ryggen. Utan knappt några blinkningar letar sig hans ögon fram rad efter rad i prompterns textmassa. Rakryggad… eller vänta nu…jo, kanske..? Hur som helst ganska stelbent, utan batterier men med fjärrstyrning. Definitivt inte klädd i akryl.

Är Julen verkligen en stor och kärleksfull högtid eller säger Kungen bara så? Om man ska tro Telenors undersökning så visar det sig att en av tio svenskar slänger sig på facebook, twitter och SMS så fort paketen öppnats och sista nubben runnit nedför strupen. Undersökningen avslöjar att mobilen knappar in på snapsen när det gäller vad som är viktigast under julen. 12% kan inte tänka sig en jul utan snaps och 10% kan inte tänka sig en jul utan sin mobil. Snart har det mobila och trådlösa kanske tagit över IRL, det så kallade ”In Real Life”.

Det var Kungen och Telenor det. Socialpsykologer tänker i lite mer invecklade banor: Vi vill alla vara hövdingar… visa vår slösaktighet och ge stora gåvor. Den som har stora resurser och mest pengar, har mest makt. Ingen vill känna sig snål och hamna i underläge. Vi letar febrilt efter den perfekta gåvan som visar hur mycket våra älskade släktingar och vänner betyder för oss. Vad händer då med den som inte har råd och inte kan ge tillbaka? Jo, det han eller hon i alla fall kan ge tillbaka är att medge sin underordning. Det kan vara betalning nog.

Tomtefar handlar flott med pengar och kreditkort medan Tomtemor handlar mer med tid och med ambitionen att hitta precis det där som mottagaren längtat efter. Att ge varandra gåvor orsakar höga nivåer av ångest hos oss konsumenter eftersom vi ser julklappar som uttryck för kärlek och tacksamhet. Ändå betraktas detta givande som en social process och ett sätt att investera i framtiden, att stärka banden till varandra. Gåvan säger: ”jag vill att du ska finnas i mitt liv”. Det mottagaren uppskattar är graden av engagemang och personlighet, att gåvan är speciellt uttänkt till honom eller henne. När julaftonen kommer står Tomtemor som en martyr, efter dagar av förberedelser i köket, med skinkkniven i högsta hugg och kräver uppskattning. Tomtefar känner djup oro över alla övertrasserade konton och spärrade kreditkort.

Mot bakgrund av detta kära La Familia… blir det otänkbart att sluta med julklappar (som vi varje år tar upp som ett alternativ till en annorlunda jul). Men, att vi satsat på ”hundralappen” – och därmed dragit ned på dyra, ogenomtänkta julklappar – är ett gott initiativ för att stärka banden och minska ångesten. Oavsett vad och varför, kommer vi fortsätta att släpa hem våra byten och lägga det framför varandras fötter. Vid sidan av det önskar vi kärlek, lugn & ro. Helt rätt där Carl XVI Gustav. Samvaro och gemenskap…? I La Familia har vi högt tempo. Vi äter snabbt och effektivt, innan det kalla blir varmt och det varma blir kallt. Vi kan inga snapsvisor och vanligtvis, verkligen som en regel, pratar minst fyra stycken samtidigt och ingen av oss hör något heller. När den sista satt sig till bords, har den första ätit klart… Men men men! Vi gillar varandra 😉 Vi har ingen Tomtemor som spelar martyr och heller ingen Tomtefar med övertrasserat och spärrat kreditkort. Nädå! Hos oss är det tvärtom. Tomtefar regerar över skinkan och Tomtemor prioriterar kreditkortssmältning framför ljusstöpning. Si si.

Årets da´n före doppareda´n i jämförelse med förra årets var det 24 graders temperaturskillnad. Då var det 20 minusgrader och 35 cm snö. I år hade vi en grön jul och så mycket som 10.5 plusgrader på Annandagen. Vi hade också en storm vid namn Dagmar som ställde till det för över 180.ooo hushåll, främst norröver. På Mjölkudden hade en båt slitit sig och en gran välte omkull hos mormor och Pelle.

På den blåsiga men varma Annandagen gjorde vi en resa t.o.r. Västervik för att klämma lite på svärmor. Stormen gav oss ömsom medvind, ömsom motvind men fram kom vi. Kent åkte med och när vi väl var på plats bjöds vi på glögg av Ellinor och Yvonne som också dukat ett fint julbord. Lite senare kom Ove och Elisabeth också, det var trevligt att träffas.

På nyårsaftonens dag var Thomas actionhjälte med sin nya motorsåg och vedklyv. Han slet under flera timmar med ved och maskiner. Och jag, jag var bara prinsessa och kammade mitt löshår inför kvällen.

Vi skålade in det nya året tillsammans med familjen Schöning, där vi fräste på lite rödvin och svepte oxfilé med potatisgratäng. Det var en av de bättre nyårsaftnar för både människa och hund för vi hade allt utom kylan och smällarna. I denna välisolerade fastighet, satt vi som mätta gödgrisar mjukt i soffan och såg tysta fyrverkerier och massor av KomLoy som svävade förbi. Vi hade fantastisk utsikt från sjätte våningen i deras nya lya… som snart blir deras gamla lya… och gissa vilka som får första tjing på att flytta familjen än hit och än dit?

Härmed avslutar vi året på Windrike-sajten precis som Kungen med orden: ”Vi vill tacka alla som visat uppskattning för oss och vår familj under det gångna året och allt det stöd vi har fått betyder mycket för oss. Vi ser fram emot ett nytt år och vill tillsammans med vår familj önska ett Gott Nytt År, 2012” … Nu vänder vi blad!