Augusti inleds överraskande nog med slutet av juli för vår del eftersom det var då vi åkte iväg på vår roadtrip. Kvällen innan var för ovanlighetens skull regnig och vi hade bjudit ner våra grannar från backens topp; Sara och Jocke. Rosévin, chips och tilltugg. De fyllde på med chokladdoppade jordgubbar, inte helt opassande. Detta var starten på en mysig kväll i uterummet med mycket babbel och skvaller. Ett tag regnade det så massivt på plasttaket att vi nästan fick skrika till varandra för att pratet skulle nå över bordet.
Att skrika till varandra men också att sträcka över sin hand mot grannen, resulterade i att vi innan månaden nått sitt slut bjöds hem även till dem. Detta hus där de bor, har jag nu sett i en 4:e tappning och det är fantastiskt mysigt med alla vinklar och vrår, snedtak och nivåskillnader. Vi bjöds på lax- och kantarellpajer, sallad och bubbel. En trevlig kväll. Även denna kväll regnade det som tusan, det verkar nästan vara grejen när vi ses men här satt vi inne och alla ord nådde fram mellan oss.
På tal om att nå… eller perfektformen har nått med två ”t”, den stavningen funkar bra om det handlar om att nå något. Exempelvis: det är frestande att agera näbbigt när man har nått en insikt gällande stavning. Samma ord används också om det handlar om en enstaka sak, alltså ”något”; fast i kortversionen nåt, alltså med bara ett ”t”. Exempel: det är frestande att agera näbbigt när man insett att nåt inte stämmer i ett ords användning. Men ”nåt” kan också vara en sammanfogning; typ fåll/sömsmån i sömnad eller en ränna/springa mellan plankorna i ett fartygs trädäck. Hm, ville bara säga… var tvungen att säga det.
Hur som helst. Dagen efter grannträffen och det högljudda regnandet, packade vi det sista inför semesterveckan. Därefter gjorde vi några snabba inköp på Kvantum innan vi styrde åt sydväst. Tanken med vår roadtrip var att efter starten i Täby så småningom landa hos Robert och Katarina i Göteborg, vilka var de sista sociala kontakterna och den yttersta gränsen för resan. Längst ut mot den änden av Sverige ligger ju också Marstrand där deltog vi i Marstrandsregattan 2011. Planen var att även försöka hinna återse den holmen. På vår väg nedåt i landet planerade vi att göra små korta stopp hos några vänner, i alla fall hos dem som var hemma och beredda att ta emot.
Vi var laddade med olika vapen på resan. Exempelvis en bullängd, en påse potatis och en flaska vin. Senare några glassar, ett slags frukostupplägg och en liten gris, beroende på när/var/hur stoppet såg ut.
Första stoppet var planerat till min kusin Helena och hennes Tobbe och deras landställe i Hälleforsnäs. GPS:en var vår hjälp, och ibland vår stjälp, på vägen. Här skickade GPS:en oss till helt fel tomt och vi kom bara väldigt nära men inte alls rätt. Utan mänsklig kontakt hade det varit svårt att reda ut. Det kan för övrigt sägas vara ett signum för våra besök att de flesta bodde så trixigt till att vi in i det sista tänkte att vi nog kört fel. Enda gången vi körde rakt på med viss säkerhet var till hotell Pausa i Klippan. Det underliga då var vad han i receptionen sa efter inskrivningen: ”Jag måste bara fråga. Vad gör ni här?”… och svaret på det är en senare historia. Angående vistelsen alltså.
SÖRMLAND stopp 1. Helena var min absolut största längta när jag var liten. Eftersom hon växte upp i Luleå/Boden och jag 100 mil därifrån träffades vi alltför sällan men hade så galet kul varje gång vi sågs att det värkte i hela kroppen när vi behövde säga hejdå. Allt detta fick ett abrupt slut någonstans i senare delen av högstadiet. Trots att Helena flyttade till Stockholm, att vi till och med bodde grannar ett tag och faktiskt i tur och ordning fick det första barnet nästan samtidigt, hittade vi inte varann på det sättet igen. Det kallas kanske att bli vuxna. Visst, vi hörs ett par gånger om året, men inte mer än så.
Långt in i skogen efter körning på en snirklig, smal och gropig skogsväg öppnade en grön oas upp sig. Ett rött hus i två våningar och ett mindre hus för gäster samt ett bastuhus, en utomhusdusch och stora gräsytor… kort sagt ett litet paradis i bruksbygden. Torpet har de nog haft i minst 20 år men nu som först hamnade vi och den medhavda bullängden där. Vi kikade runt, fikade, tittade på bilder och hade en god stund.
Tobbe visade sin skatt, väl nedgrävd i gräsmattan. En vev och ett plastlock, utformat som en ölkapsyl, höjde sig en bit efter några enkla vevtag. När locket lyfts upp en bit började ölburkar transporteras ur markens djup och upp till ytan. Ju längre tid man vevade desto fler djupt förvarade burkar kom upp och därmed kallare öl. Demo här ovan.
Stopp 2: ReTuna; en återvinningsstation i Eskilstuna blev vårt nästa stopp. Sedan ett par år tillbaka har jag haft en tanke, vid första bästa tillfälle om vi någonsin skulle vara i krokarna, att få komma dit. Till återbruksgallerian i två våningar. Flera små butiker (cyklar, möbler, böcker, musik, heminredning, ”loppis”, verkstad, glas och porslin med mera) allt i en fantastisk ordning. För att inte orda så mycket om det annat än att det helt klar var värt besöket: gå in och kika på länken här ovan.
Lagom till middagen landade vi på ett annat sommarställe, i Molstaberg nära Gnesta, hos kompisen Kicki och hennes 17-åriga son Nils. Nu hade vi rest hela dagen och ändå inte kommit längre från Stockholm än sex, sju mil. Från tvåvåningstorp i skogen till småhus med soldäck och pool i sommarstugeområde. Där fick vi så generöst också övernatta i gäststugan efter en god grillmiddag och massor av allehanda prat, såsom det blir när en yngre förmåga är med. För det var han. Nils hängde med oss hela kvällen, både i vårt babblande men slängde även in sina alldeles egna väsentliga punkter i samtalen. Fantastiskt trevligt.
Sen kväll men tidig morgon, så är det att ha en planlagd semester.
Mot ÖSTERGÖTLAND och Kimstad. Nytt bullinköp, och nu skulle Thompa få chansen att återse sin gamla barndomskompis Kajsa-Lena. Sista vägstumpen fram till deras ställe, precis invid sjön Roxen, var även den snirklig och smal. Kajsa-Lena hade som barn och ungdom tillbringat några somrar med sin familj på Örö och då var Thompa mycket med dem. I Kimstad tog Kajsa-Lena emot tillsammans med sambon Kjell men även två katter och en hund.
Deras mark bestod av en enorm sjötomt med brygga, en gigantisk gräsmatta, två växthus, massor av grönsaksodlingar, blommor och fjärilar, en stor lada, ett garage med bodel och givetvis också ett bostadshus. Sedan fanns det visst ytterligare ett hus att sköta, fem mil bort.
Här var det uppenbart att det jobbades 24-7, inget att fundera mer över där men de hade gott om tid över för vårt besök. Så kul att träffa dem och att få se allt; som exempelvis ett växthus med enbart pelargoner, blommor som lockade till sig stora fjärilar och så djuren: se hur kära båda katterna var i hunden.
När vi ändå var så nära, körde vi runt Roxen och hamnade vid Bergs slussar, byggår 1815-1818. Vi gick hela slussystemet nerifrån och upp men det var så mycket folk att vi inte ville stanna och äta där. Vi bestämde oss för lunch i Linköping i stället. Där hamnade vi på trädgårdsföreningens café Tropikhuset med en lättare lunch utomhus. Dagens mål var att lämna en blombukett från Kajsa-Lena hos mamma Ellinor men hon kände sig inte pigg nog för att ta emot.
Buketten lämnade vi till personalen på kvällen och ändrade träffen till nästa dag. Vi installerade oss i lägenheten och tog sedan en längre promenad i den hårda kvällsvinden. Vi hamnade med en öl i baren på Björn Ulvaeus restaurang/hotell Slottsholmen, med utsikt över vattnet.
SMÅLAND alltså. Efter att vi hade vaknat fyllde vi en termos med kaffe, packade ut oss ur lägenheten och inhandlade frulle. Morgonfikat planerade vi att inta någonstans på Lysingsbadet, Västerviks campingplats. Den var som campingplatser är mest; lite knasmysig och ganska tätbefolkad. Barnfamiljer i majoritet, olika sorters åkdon, leksaker, tält och husvagnar plus små hyrstugor så gott som helt övertäckta av familjernas alla badhanddukar. Vi vek av från campingområdet och gick upp genom skogen till höjden och åt frukost.
Här fick vi utsikt över inloppet mot Västervik där hela vattnet var grårandigt av byiga vindar. Vi tog senare en lång promenad genom campingen och ut på klipporna, vilka ledde till spångar och nya klippor, som ledde till nya spångar och ytterligare fler klippor. Thompa kryddade promenaden med minnen från uppväxten som tonåring där. Tungkyssar, moppar, bus och bärs.
Till slut fick vi ändå träffa Ellinor och detta med ett slags fikakalas utomhus på boendets gård. Mellan oss hade vi en stor portabel skärm med plastskiva för att ingen skulle smitta någon i händelse av att smitta fanns. Där satt vi tills orken gick i kras och det kändes lagom att säga hejdå. Vi tog ytterligare en sväng ner på stan till en antikbutik och där gjordes det fynd, f.n hemliga.
Nästa mål var Klippan. Klockan var kanske 16 och strax utanför Ljungby hamnade vi i ett trafikmässigt totalstopp i nästan två timmar. En enda lastbil med en enda gubbe i hade fått ett enda haveri och det gjorde att en miljon småbilar (nästan) med flera miljoner gubbar och gummor (men bara en enda gris i), fick haveri. Inte förrän framåt halv nio på kvällen var vi därför framme vid hotell Pausa. Och plötsligt var vi i SKÅNE.
Av alla ställen som landskapet har att bjuda på: Österlen, Fyledalen, ravinen Skäralid i Söderåsens nationalpark, Sandhammaren, Häckeberga naturreservat … så valde vi Klippan. En ort med 7000 invånare (men det kändes som fler eftersom några samma stycken körde huvudstreetan upp och ned, upp och ned, om och om igen), ett hotell inklusive en restaurang. Möjligen var detta den enda restaurangen som orten hade men den visade sig vara alldeles ypperlig. Lite Sportbar så där, med bra grejer på menyn och stället med stort ”S”; dit alla gick. Det var ju ändå fredag kväll. Efter att nyligen ha svarat receptionisten på frågan om vad vi gjorde där, serverade han oss medlidsamt en mycket god hamburgare och varsin öl på hotellets restaurang.
Men vad gjorde vi just där då? Svaret kom nästa dag, på lördagen. Då vi gick upp tidigt och ställde oss vid frukosten och hetsade, faktiskt en hel timme innan de öppnade för att hinna vara vid Ring Knutstorp senast halv nio. Frukost fick vi så klart för hotell Pausa är ett trevligt ställe där det råder flexibilitet.
En träff för BMW-fantaster och i stor sett endast medlemmar i BMW Club Schweden + en gäst, vilken nog denna dagen bara var jag. Thompa besiktigade och registrerade sin bil. Efter besiktning var det förarmöte och förargenomgång för de som körde gatbilar (alltså Thompa) och därefter bankörning gruppvis. Det skulle bli två körningar, en klockan 10 och en 11.
Någon medpassagerare var inte tillåten så jag satte mig på den alldeles tomma läktaren och filmade.
Raksträcka, högersväng, raksträcka, högersväng, svagt backkrön, vänstersväng, raksträcka, vänstersväng, svagt gupp, raksträcka, hårnål, svag vänster, högersväng… Varv, efter varv, efter varv. Och slutligen prisutdelning.
Efter lunchen blev det paybacktime, nämligen med en vandring i Finstorps strövområde. Underbart vackra bokskogar; stora salar och djupa tunnlar av bokbladiga grenar. Vi gick på stigar och spångar längs stengärdesgårdar och näckrossjöar.
På vägen hem stannade den avgasmättade kurvtagaren medgörligt även vid en strutsfarm så jag fick titta närmare på dessa giganter till fåglar. Sen tillbaka till hotell Pausa för en AW, en glasspromenad, dusch och middag. Den kvällen satt vi ute och åt. Kändes så mycket semester. Ja, ända till Thompa hällde ett glas vin över sig och sitt…
Utan brådska och med en skön sovmorgon och stor frukost lämnade vi Klippan för att se en av Skånes vackraste platser; Mölle. Men först passerade vi Höganäs.
Där landade vi först i Outletshoppingdjungeln, innan vi tog oss ner till hamnen och promenerade längs med havet och upp i stan. Därifrån var det bara en mil till Mölle, så snabbt in i bilen för en tur även dit. Det här var en dag med sol men också riktigt blåsigt Mölleväder.
Det är över 30 år sedan jag var där men mindes då en fin bilväg bort mot Sveriges högst belägna och mest ljusstarka fyr; Kullens fyr. Vi hittade den; Italienska vägen. Parkerade och gick raka vägen upp till fyren. Hungriga som få, blev det en macka där innan vi valde ut en led på 3,6 km som slingrade oss upp och ner i terrängen.
Slutligen hasade vi oss ner 55 meter genom ravinen till Lahibiagrottan. Grottan vetter ut mot havet, är åtta meter djup och sju meter bred. Lahibiagrottan är en urbergsgrotta som har bildats när vattennivån i havet nådde högre upp eftersom berget var nedpressat efter istiden. Vågor, frostsprängning och vittring har under lång tid format grottan där gnejs har spruckit upp i olika skikt. I grottan har flera fynd av flinta, keramik och träkol hittats. Det tyder på att grottan varit använd under längre tider.
HALLAND och dags för gårdshotell. En mil norr om Halmstad checkade vi in på Stakaberg, en före detta lantgård numera bara hotell. Vi fick bo i ”Vebon”, förmodligen en av få vedbodar med dubbelsäng och sängbord, dusch, toalett, TV och vattenkokare. Jättefint ställe. Även här fanns två växthus; men denna gången inredda för umgänge, relax och frukost.
Till kvällen bestämde vi träff med Simon som f.n. bor i Halmstad för att se hans lägenhet och lite av stan. Vi tog en rundtur i stan, genom parker, över torg och längs med stadens kanal. Det var uteliv och musik, varmt och härligt… men hungrigt. Efter träffen och en rundsnurr efter något lättare att äta damp vi ner i Vebon med varsin yoghurt och OK/Q8-smörgås halv elva på kvällen.
Nästa dag lämnade vi Stakaberg gårdshotell efter en frukost i växthuset. Lite svalare temperatur denna dag; 16 grader.
Vi styrde mot Tylösand, tog kustvägen genom villakvarter och gräddhyllor. Tittade på stranden, passerade Gessles residens och åkte tillbaka till Halmstad där vi lunchade med Simon på ett café i hamnen.
Dags för BOHUSLÄN och en riktig spontanare: ”Ca 14:30 landar vi. Ses då!”, skrev jag på messenger till Nette (fd, fd, fd svägerska) som svarade: ”Om det var så ändå men du har nog skickat fel…” Hehe, nej så klart inte och vi var framme i Kungälv efter ett par timmar. Inte heller här stämde GPS:en med adressen och verkligheten men fyra våningar upp, i en söt liten etta med en blommig balkong träffades vi. Nette var hos oss för ett par år sedan men nu var det vår tur att besöka henne. Hon bjöd oss på räkmacka och en massa prat. Kul att ses. Hela den här semestern var en catch up på svaret: ”Ja gärna, det gör vi!” och frågan som ställdes: ”Åh, när ni är ute och svänger, kan ni inte titta förbi då? Det skulle vara så trevligt.” Så nu var det dags igen.
Nästa stopp planerades till seglingskompisarna Robert och Katarina i Harstad. De som vi seglat med några gånger på hemmaplan men annars i Neusiedler See i Österrike, Gardasjön i Italien och Nordsjön utanför Noordwijk. Det var knappt två mils körning för att komma till dem och nu skulle vi äntligen få se hur de har det. Vi körde på en vacker Änglagårdsväg ut på landet. Stooora tomter med bostadshus och flera mindre och större andra; förråd och lador, även lastbilar och traktorer. En annan sorts bruksbygd, liksom mer i bruk. Efter en rundtitt som följdes av en lång sittning vid köksbordet till midnatt boade vi in oss på deras övervåning. De jobbade nästa dag men vi tog oss runt för egen maskin.
Vi åkte ner till havet, till Kovik och insöp fantastiska vyer över västkustsk skärgård. Karga, obebodda klippor och vindpiskande grågrönt hav. Vi tog färjan över till Marstrand och promenerade i varje vrå, i våra minnen och runt det hela innan vi lunchfikade på strandpromenaden. Shoppade på REA i Pelle P-butiken och satte oss sedan med en öl på Mama’s, där vi var för nio år sedan på prisutdelning efter Marstrandsseglatsen. Vårt boende då, vandrarhemmet Båtellet, hade minst sagt lyxat till sig och blivit SPA med pool vilken färgade halva huset grönt.
Innan vi återvände till Robert och Katarina tog vi en sväng över Stenungsunds- och Tjörnbron. Den där bron varifrån ett gäng bilar störtade ner över brokanten sedan fartyget Star Clipper hade kört in i ena brofästet. Åtta människor omkom denna dystra och dimmiga natt för 40 år sedan.
Sen eftermiddag satte vi oss ute i solen på värdparets tomt. Först bara vi, sen kom Robert från jobb och därefter Katarina. Vi satt ute länge och pratade. Robert grillade och vi blev kvar ute tills det började skymma men kvällen förlängdes vid köksbordet ännu en kväll och babblet likaså, fram förbi midnatt.
Nästa morgon sa vi hejdå på morgonen innan de gick till jobbet. Vi åt frukost och packade ihop, lämnade Harstad och påbörjade resan tillbaka mot Stockholm. Denna gång tog vi turen genom VÄSTERGÖTLAND och stannade efter några timmar vid Borasjön och Ramundeboda kloster. Byggnaderna fungerar numera som vandrarhem och café, kul att vi hittade dit. De serverade mjukglass ovanpå hallon- eller krusbärspaj i glas, något som vi omöjligt kunde dissa. Det var både snyggt och gott. Därefter stod vi på mot Täby och avslutade hela trippen som vi påbörjade den; med att handla på Kvantum.
Efter åtta dagar kom vi hem med en massa inspiration och en hel del idéer: kyla öl i jorden, gräva pool, odla växter, starta bed & breakfast samt köpa ett hemmagym. Av det senaste gjorde vi verklighet. Robert och Katarina visade sitt nyinköpta gym med fyra funktioner, inhandlat från Jula för 2995. Vi tänkte göra detsamma men kom på att man kanske kunde hitta ett bättre begagnat på Blocket. Och vi hade tur! Det fanns i stort sett bara en enda annons, inlagd tre timmar tidigare. Ett gym med massor av funktioner, närmare tjugo. Pris 1500. Nu gäller det bara att använda det också. Det har gått sådär, mest skyller vi på värmen.
I fråga om ovanliga tankar, händelser vi knappt längre visste att de fanns… eller i vart fall hade glömt bort, kom vi hem till kravet att börja jobba. Vi inte bara kom hem till det, utan gjorde det också lydigt. Thompa efter fyra veckors ledighet och jag efter drygt sju. Vädret var fortfarande riktigt semesterlikt, med närmare 30 graders värme men det skulle nog gå. Kanske. Det här var den näst varmaste augustimånaden hittills i världen som helhet, efter augusti 2016, visar SMHI:s sammanställning av data.
Sista semesterhelgen träffade vi Ida och Dreas och Joel och Loretta, fast vid olika tillfällen. Ville då? Jo vi skymtar varann med snabba puckar här hemma. Tänk, trots att vi bor så nära hinner vi knappt ses. Man skulle kunna säga att vi ses lika ofta på hemmaplan som på ”Tian”. Malin har vi också skymtat men mest på ena eller andra sidan av en möbel med tanke på att vi hjälpt henne att flytta två gånger denna sommar. Först ut från hyrd lägenhet i N. Djurgårdsstaden – Ropsten och sen in och ut i lägenheter på Söder.
Det var ung-umgänget det men vi var också på pizzeria Venezia (s.k. Viggbybaren) med Lotta och Niklas och skrattade oss dubbelvikta. Och på tu man hand med mat på Djurgårdsbrunns café en lördagkväll. Sedan en promenad längs med hela Strandvägen och genom stan med fortsättning utmed halva Norr Mälarstrand. Bara för en kvällsfika på Mälarpaviljongen… kan man avsluta semestern bättre? Jo, kanske med en dag sol och bad vid Bosön på söndagen.
Som sagt, dagen kom då klockorna ringde i tur och ordning. Först väckarklockan och startklockan, strax därefter även industriklockan och vällingklockan. De startade upp allvaret och så var allting igångsparkat igen. Övergripande mål, föreläsningar, möten, arbete i grupper, överlämningar, planeringar, personalfotografering, kalendarium, uppdateringar, grupperingar, pappershögar, journalsystem, genomgångar, schemaläggning, skrivelser, utbytande av information och slutligen upprop. Fast det var lite trevligare än så. Trots omständigheterna var det kul att se jobbisarna igen och med anledning av Corona hoppade vi över konferens med övernattning vilket kändes superskönt. I stället gjordes det smågrupper i vilka vi bjöds på kaffekorgar och caterade utomhusluncher.
Det har känts lite kluvet att mitt i semestern ändå längta till ett visst specifikt datum i den första jobbveckan; fredagen den 14:e. Då var nämligen ultraljud bokat för Ida och Dreas och hela hemligheten skulle avslöjas. Flicka eller pojke… och det visade sig vara en pojke. En liten guppipojke, tänk en sån där färgglad och vacker liten rackare med svajig stjärt! Åh nu längtar vi ännu mer. Vecka 23; 625 gram och nästan 3 decimeter lång. Lång som en skollinjal!
Å jo, semestern var till ända men inte kulgrejerna. Konststians årliga musikfest till exempel, då det i stället för ”Öppen scen” var en enda artist; Brian Burns. Vi tog tåget, Thompa, jag och mamma… och så mammas hund. Eller, inte mammas hund på riktigt och den åkte inte tåg, men för kvällen och där på plats. Lite vin och korv, så var vi i form och ännu en kväll med dubbelvikta skratt hade passerat. Tyvärr alltför fort.
Lagom tre månader efter Mias födelsedag firades hon av. Eftersom vår nya syrregiv är att gå på bio och äta middag så kan vi kort säga att Coronan och semestern kom lite emellan.
Men nu äntligen! Vi startade i Åkerbyparken med en eftermiddags-smoothie och några fröknäcken. Fortsättningen blev pokébaren Kaori i Täby Centrum men eftersom de saknade vinrättigheter, förlängdes middagen på Knut med ett glas vin. Bion började klockan 20 och i salongen satt vi, plus två andra. Vi såg ”The Gentlemen”, så klart med tanke på att vi försöker bjuda varann på karlar i olika tappning. Även den här gången blev tappningen riktigt lyckad: Amerikanen Mickey Pearson har skapat ett mycket lönsamt marijuanaimperium i London. När ryktet sprids att Pearson vill sälja sin lukrativa verksamhet till högstbjudande sparkar det igång intriger, planer, mutor och utpressning.
Förutom supergymmet har vi skaffat nya sofftyger. Från dystert svarta, fläckiga, dammiga till ljusa, rena, fräscha. Inget dåligt byte på något vis.
Vi har också bytt oss till en ny båt. Ja faktiskt, så enkelt lät det när Thompa presenterade idén. En av de två båtarna som vi körde hem från Rotterdam för ett antal år sedan har bara legat helt oseglad och ensam på en bakgård till ett företag i Orminge. Den var att beteckna som helt ny och det stämmer väl om man tittar på segel, roder, sticksvärd och annat som varit förpackat och skyddat inomhus. Skroven däremot var i sämre skick än dem på vår numera sålda båt, den som kört många torsdagsträningar, EM och massor av transporter runt omkring. Nu i augusti har vi ägnat mycket tid åt att plocka ihop, efterlysa delar, byta ut befintligt, komplettera, slutligen hämta hem för puts och slip. Laga, tvätta, impregnera och så småningom ställa på plats för att rigga.
Väl så långt insåg vi att ytterligare saker fattades eller var fel så då fortsatte dramat med att plocka ihop, efterlysa delar, byta ut befintligt och komplettera. Nu har vi missat tre torsdagsträningar och ännu är båten inte helt klar för segling. SUCK för i-landsbekymmer.
Å andra sidan har vi haft mer tid för annat, som exempelvis att se en hel tv-serie ”Unorthodox”. Satans bra! Vi har också sett Josefine Bornebuschs serie ”Älska mig”, också riktigt sevärd. Kontinuerliga springrundor i skogen, tre gånger/vecka sedan midsommar är inte fy skam, och så har vi börjat titta på Idol. Alla de här ingredienserna i pågående liv känns lika mycket ”payback” som Finstorps strövområdet i Skåne. Man liksom ger och tar, gillar och ogillar… ställer upp för varandras behov och önskemål.
I januari och februari skrev vi om Gribbylunds anslagstavla. Den som helt plötsligt riggats upp borta vid tunnlarna en morgon och som vi dagligen passerar. Flera morgnar var det lite av ett äventyr att se hur den skulle ta sig och farligt länge var den helt tom. Stormen Dennis lyckades skeva till den tomma tavlan men lagom efter att de stagat upp den, kom en lapp om barnfotboll upp. Därefter annonserades konst på Karby gård, After work på Näsby slott och information om ett hållbart Täby. Under sommaren har ett alldeles nytt och rätt så permanent anslag kommit upp på tavlan. Detta är: ”Kärleken segrar alltid”. Och så lite annat smått och gott. Nog inte så dumt ändå.
—————————- CORONA —————————-
Vid starten av april hade cirka 50 000 avlidit i världen och 1 miljon var Coronasmittade. Över 5000 var smittade i Sverige och knappt 240 avlidna.
Vid starten av maj hade drygt 230 000 avlidit i världen och 3,3 miljoner var Coronasmittade. Över 21 000 var smittade i Sverige och knappt 2600 hade avlidit.
Vid starten av juni hade drygt 370 000 avlidit i världen och 6,2 miljoner var Coronasmittade. Över 37 500 var smittade i Sverige och knappt 4400 hade avlidit.
Vid starten av juli hade knappt 511 000 avlidit i världen och över 10,5 miljoner var Coronasmittade. Drygt 68 400 var smittade i Sverige och drygt 5300 hade avlidit.
Vid starten av augusti hade knappt 700 000 avlidit i världen och över 17,6 miljoner var Coronasmittade. Knappt 80 500 var smittade i Sverige och drygt 5750 hade avlidit.
I rapporteringen under augusti kunde vi se en liten ökning i antalet smittade, framför allt på västkusten men ökningen totalt sett i Sverige är ganska så liten i jämförelse med hur det har sett ut i världen. De stora ”motorerna” just nu i fråga om smitta och dödlighet är Sydamerika, Indien, Pakistan och Bangladesh.
Trots att Sverige fortfarande är mitt inne i en pandemi där ett antal människor avlider varje dag, har vi sedan några veckor tillbaka nu nått en underdödlighet. Det avlider alltså färre människor nu, än normalt. Förklaringen till det finns i en rapport som visar att en stor majoritet av de äldre som avlidit utanför sjukhus med bekräftad covid-19 också hade andra sjukdomar som bidrar till eller är helt avgörande för att patienten skulle dö. Bland de 122 avlidna som ingick i granskningen hade 111 personer en omfattande samsjuklighet, medan 11 hade måttlig samsjuklighet. I 15 procent av de granskade fallen bedömdes coronaviruset ha varit den direkta dödsorsaken, men för 70 procent var viruset ”bara” en bidragande orsak.
Nu lämnar vi augusti med drygt 850 000 avlidna i världen och fler än 25,5 miljoner Coronasmittade. Knappt 84 400 är smittade i Sverige och drygt 5800 avlidna.
Läget är fortfarande allvarligt och alla tidigare restriktioner gäller fortsatt även om det börjar pratas om en viss uppluckring av dem. Gymnasieskolorna exempelvis som avslutade våren digitalt, inleder terminen med vanlig lektionsundervisning. Tegnell fortsätter att säga ”håll avstånd” med samma intensitet som tidigare. Just det, och att tvätta händerna samt att stanna hemma om man är sjuk, är numer ett. Det här med att hålla avstånd blir svårare i höst och vinter, likaså kommer fler att vara förkylda, men vi kämpar vidare.
SVT-chefen Hanna Stjärne meddelade i alla fall att Melodifestival 2021 kommer att genomföras. Det tackar vi för!
Slängpuss-å-Avståndskram!
Grattis till det goda livet och den sköna sommaren och att ni har varandra och grattis till oss