Okto betyder åtta och oktava åttonde, enligt den latinska parlören. Oktober. Men varför börjar den på ”okto” när det är den tionde månaden på året? Jo, helt enkelt för att oktober, i den gamla tiden och fram till 153 f.Kr, var den tionde månaden. Sedan sjösattes den gregorianska kalendern och ändrade på alltihop.
Tänk en tävling där en fråga om vilken månad på året som är längst, hade ställts. Svaret skulle kunna vara någon av månaderna med 31 dagar och då finns det ju sju att välja på. Innan hjärnan hade klarat av att reda ut det, och därefter valt en av de sju, hade betänketiden tagit slut. Det skulle med lite klurighet även kunnat gå att svara september vilket är den enda månaden med nio bokstäver. Eller så skulle det kunna vara november eftersom den månaden känns lång och mörk. Eller kanske januari, som visserligen är något ljusare men fattig och därför upplevs otroligt lång. Men… (trumvirvel) rätt svar är faktiskt oktober. Det är på riktigt den längsta månaden i kalendern på grund av vårt sommartidssystem. Oktober alltså, 31 dagar plus en timme! Andra åttiga ord, som skänkt liv åt månaden är oktav, oktett, oktopuss och oktan. Vi har varit berörda av alla, till och med av okulär och vi ska berätta hur.
Jag gillar åttor. Spegelsymmetrin och de runda formerna. Upprepningen, kringelkrånglet och korsningen. Motpolerna och möjligheten att dela lika… symbolen av evigheten. Åttor flödar på i ett svep utan början, utan slut. Med hösthosta på och lite socker är de som allra bäst.
I prästskolorna i den gammalegyptiska staden Chemenu ställde man åttafaldens begrepp främst. Enligt deras tro byggde hela skapelseprocessen på fyra motsatspar, en kvinnlig och en manlig del. Urvattnet bestod av det manliga ”Nun” och det kvinnliga ”Naunet”. Den oändliga rymden omnämndes ”Huh” respektive ”Hauhet” och mörkret kallades ”Kuk” och ”Kauket”. Det fördolda (tomrummet) hade också en manlig del; Amon, och en kvinnlig; Amaunet. Amon upphöjdes dessutom till den mest framstående Guden i Egyptiska Thebe. Hela denna åttafald alstrade levande varelser i skepnader av ormar och grodor som levde i ett urslam, varur urberget reste sig. Här lät solguden också den första blomman växa fram; lotusblomman. Ja, och resten vet vi.
Tänker höst här. Först och främst på urvattnet i form av regn, och sedan den oändliga rymden som ligger framför oss nu, ända fram till våren. Mörkret och det stora tomrummet som gör sig påmint efter en blommig och varm sommar, och urslammet lika halt som sörjan av slemmiga löv på marken.
När vi ändå funderar över vårt ursprung borde överläkaren och psykiatrikern Anders Hansen nämnas. Han är på inget sätt ett nytt namn inom ämnet hjärnforskning men han har synts och hörts mycket, kanske främst efter att boken Hjärnstark släpptes 2016. Med hjälp av den forskning han tagit del av vill han upplysa, förklara och påminna oss om att lägga tid på alla viktiga värden i livet. Försöka dra ner på tiden med stillasittande aktiviteter, ex vid skärmar och sociala medier. Förutom böckerna, går hans serie om hjärnan just nu på tv, han har också hörts som sommarpratare och jag fick chansen att gå på hans föreläsning en kväll denna månad.
Hansen beskriver hur våra hjärnor samspelar med belöningssystemet och om vårt förhållande till C8H11NO2, signalämnet Dopamin.
I stort sett varje generation som funnits under människans 200 000 år, har levt som jägare och samlare, i ett med naturen, så inleder Hansen varje avsnitt i tv-serien. Han beskriver att våra behov är programmerade sedan lång tid tillbaka. Hur länge, i förhållande till modern tid, beskriver han så här: Om människans tid på jorden symboliseras av ett dygn, är det endast under den sista sekunden som modern teknologi varit en del av oss. 23:59:59 alltså, då som först blev vi digitaliserade. Innan dess var vi industrialiserade, och dessförinnan (under 19 sekunder) jordbrukare. Men den största delen, alltså mellan kl 00:00:00 och 00:23:40 var vi jägare och samlare. DET är vad vi kan och är byggda för.
Under den yttepyttiga delen av människans långa historia, sedan tiden på savannen, har gigantiska förändringar skett, men hjärnan fortsätter att fungera för vad den är programmerad för. Evolutionen tar hundratusentals år på sig att förändra en art så det betyder att vi i princip är oförändrade sedan då, och med andra ord utvecklade för en annan värld än den vi lever i. Det har aldrig funnits ett evolutionstryck för att sitta still och bara ha det bra.
I ett historiskt perspektiv har det för artens överlevnad varit en väsentlig vits att vara lättdistraherad, att snabbt kunna byta fokus och att reagera på allt som dyker upp. Människans hjärna är inte utvecklad för att fokusera länge vilket ju krävs i den moderna världen. Fast vadå? Det är väl bara att vänja sig… att lära om? Nej, inte riktigt. Om vi hade varit utvecklade för den tid vi nu lever i, skulle hjärnan belönat oss när vi klarat av att bibehålla uppmärksamhet under lång tid, och riktigt så fungerar det ju inte.
Forskningen har visat att Dopaminet frisätts som mest vid förväntan av en belöning, alltså när det finns ett ”kanske”. Även detta har genom historien ökat chanserna för överlevnad eftersom mattillgången varit dålig. Dopaminet har höjt motivationen för att leta vidare och att inte ge upp i sökandet efter mat. När utfall är osäkra frisätts alltså Dopaminet som allra mest. Det får oss att jobba mer.
Visst känner man igen det om man tittar i en hunds ögon när husse/matte håller handen i fickan och det ”kanske” kan bli godis. Så fort godiset delats ut verkar det som om hunden hamnat i ren förströelse, tills husse/matte på nytt sätter ner handen i fickan. Joel och jag tog en promenad med Rollo och stannade vid ängen för att kasta pinnar. Den hunden… han ääälskar pinnar. Medan han jagar efter den kastade pinnen, ylar och skrikskäller han samtidigt, något han började med sedan pinnarna landat i vatten. Överförfriskad av iver vräker han sig iväg för att hämta sitt byte. Den blicken, precis innan Joel slungar iväg pinnen. Det är förväntan!
Thompa har medvetet dribblat med den moderna tekniken. Först köpt en bra bil och sedan manipulerat dess ”hjärna”. Med andra ord; motorn. I mitten av månaden tog vi en helgtur till Töcksfors och Aremark, Norge. Igen. Av samma anledning som för två år sedan; för att ge bilen en omgång av något som absolut inte syns, men hörs och kurrar med några oktaver mer än tidigare … om man gasar. Fördelen med att stötta upp motorn med mer kraft (och indirekt Thompas välmående) är att bränsleförbrukningen därefter antas minska med 10 procent. Här skulle ett par ord kunna läggas på oktantal och annat men vi passar på den eller vad säger du Thompa? Vi skulle också kunna säga något om miljöaspekten men nöjer oss med att konstatera; Greta skulle inte ha gillat den här aktiviteten.
Precis som förra gången bodde vi först på vandrarhemmet vid Töcksfors lilla å. Eftersom kommunikationen brustit mellan rumsbokaren och den som skulle städa rummet, var vårt rum ostädat så vi tilldelades sviten i stället. En superfin liten lägenhet on top floor. Där sov vi himmelskt gott och körde utvilade efter frukost de fem milen in i Norge. Bilen hamnade i ett garage och medan den fick sitt av det ovan nämnda, tog vi en promenad.
Promenaden resulterade i rejäl Dopaminkänning. Jag hittade nämligen två små kantarellhattar vars underrede förenades i samma mossdunge. Det räckte för att vi, i regn och sur väta, motiverades för att träna vidare och att inte ge upp. Det borde finnas mer och vi ville hitta detta ”mer”. Och faktiskt! Det blev en jackluva full under den dryga timme vi ägnade oss åt sökandet.
När svampletandet tagit slut och bilen var klar åkte vi mot Loka Brunn där vi hamnade till bords och serverades rökt, sotat, picklat, friterat, dillmarinerat och rostat. Dagen efter SPA:ade vi med råge, vilket betydde att vi besökte varenda pool på området, både varma och iskalla… cirka 10 till antalet.
Vi tog en härlig höstpromenad på förmiddagen med start i den fantastiskt vackra emperiekyrkan från 1824. Ända sedan mitten av 1700-talet har där legat en kyrka vilken fungerade som ”pit stop” (fast så uttryckte man sig sannerligen inte då) för folk som besökte hälsokällan. Ett av gavelrummet är byggt över Nybrunnen, där man fortfarande kan ”dricka brunn” sommartid. Lite Nun och Naunet á la 2019 så där. Efter ett välmatat Afternoon-fika åkte vi tillbaka hem till Täby igen.
En oktav är intervallet mellan två toner vars frekvensförhållande är 2:1… alltså mellan två olika A… eller E, eller så. Ljud, toner och oktaver, fast utan raka oktaver, hade gått att uppleva om någon av oss vågat rycka lite i tamparna till kyrkklockan. Men vi hejdade oss. Nej, fel. Thompa hejdade mig.
På Konststians golv däremot, alltså hos Manne blev det sköna klanger en kväll. Eventet kallades för klangmeditation. Och som det klangade. Och som jag sov. Hon som ledde eventet kallade det för meditation, men jag kallar det för ren och skär grissömn. Hur som helst var det avkopplande att följa de sköna tonerna som gungade runt i rummet. Jag skulle beskriva det som känslan man har vid insomnande, när man rör sig mellan vaket och sovande tillstånd, när ljud och känslor svävar lite ”in between”. Det är så himla njutningsfullt.
Vilan var välkommen, för efter septemberresan till Vassiliki var det mycket att stå i. Då behövde man tillfälligtvis transformeras till en oktopuss, eller i alla fall låtsas vara utrustad med åtta armar.
Eleverna hade behov, kollegorna hade detsamma och de egna ungarna, hemmet, träningen och kylskåpet krävde upprättelse och underhåll.
Hansen beskriver i sin serie om hjärnan hur jobbigt en hjärna har det med multitasking. Han menar att, hur mycket vi än önskar det, och hur mycket vi än tror att vi klarar det, så har hjärnan inga bläckfiskarmar. Den kan inte arbeta med många saker samtidigt. Det enda som händer när vi kastar oss från det ena till det andra, är att vi får en bredd men detta på bekostnad av att vi mister djupet. Jag tror att många människor ägnar sig åt multitasking i ett försök att hinna med så mycket som möjligt, men sanningen är den att endast 3-4 procent klarar av konsten. Majoriteten av dem är kvinnor.
Bland det första vi gjorde när vi väl landat efter Grekland, var att åka till musteriet i Grönsta på Lidingö för att hämta upp 10 liter äppelmust. Så mycket gav det lilla trädet i vår trädgård vars äpplen vi hann lämna ifrån oss innan vi åkte. Bra jobbat! Musteriet är för övrigt ett trevligt ställe att fika på.
Det andra vi gjorde, var att fortsätta med planeringen av uterummet och det blev i stort sett färdigt. Allt är enligt konstens regler klart och det med ett toppresultat. Thompa har sprungit mellan skiss och verktyg. Han har hamrat, sågat, limmat, bockat till, skruvat, skarvat, vägt av, anpassat och lagt till. Men helvete, på två ställen drippelidroppade det plötsligt från taket! Ve och fasa. Dags för en okulär besiktning. Tydligen var det en skarv som samlade vatten, som var den stora boven i dramat. Thompa fick göra en ny plan, plockade ett ess i rockärmen och fixade till även det, för nu droppar det inte längre.
I ”lyan” (= arbetsnamnet på den avknoppade delen av nedervåningen här hemma) rör det sig också sakta framåt. Fortfarande väntar vi på snickar-Åke eftersom han är den som ska snickra bort självaste lyan från huset. Kontakten med herr vatten/avlopp och även Farbror el är tagna, men sen är det vänta som gäller. Att ha tålamod är en dygd i såna här sammanhang.
Ett kylskåp och en tvättmaskin är beställda. De båda står på plats nu. Tvättmaskinen i badrummet och kylskåpet i ett hörn i det framtida köket. Vi tog en tur till IKEA där vi fick hjälp med att skissa på ett kök. Med oss hade vi 180 centimeter vägg i tankarna, resten var mest en massa lösa idéer. Bänkskivor, köksluckor, höjder, fläktkåpor, färger, bredder med mera… och hur de kunde kombineras på bästa sätt diskuterades. Själva helheten är som alltid svår att föreställa sig när man går in för detaljerna. Helt plötsligt pratar vi millimeter! Om man ska tro Anders Hansen, borde mina dopaminnivåer ligga på en snudd på ohälsosam höjd med tanke på hur mycket ”kanske” det här är.
Hansen hade sitt sommarprat i juni. Ganska tidigt i programmet sa han något i stil med: ”Människan har aldrig haft det så bra och ändå aldrig mått sämre” och sen försöker han reda ut vad det kan tänkas bero på. ”Vi har aldrig haft högre välfärd, aldrig varit friskare, aldrig fredligare och ändå får mer än var nionde vuxen svensk antidepressiva läkemedel”, fortsätter han.
Idag finns en risk att vår livsstil, med alltmer stillasittande aktiviteter, dragit ner på tiden som egentligen ska läggas på livsviktiga värden. De absolut viktigaste ingredienserna för människans överlevnad (sömn, andra människors närhet och rörelse) har minskat.
Sömnen reparerar hjärnan, skyddar mot sjukdomar, påverkar tankar och mående. Sömn bidrar till känslomässig stabilitet, medan brist på sömn leder till att vi blir mer lättstressade. Var tredje svensk har sömnproblem och de unga i majoritet. Unga som söker hjälp med anledning av sömnbrist har ökat med mer än 500 procent sedan 2000. Inte konstigt att den psykiska ohälsan också ökar. Motion kan fungera kompenserande men där syns också en minskning, med uppåt 30 procent har den genomsnittliga fysiska aktiviteten minskat för 14-åringar. Motion bromsar åldrande, skyddar mot sjukdomar, påverkar måendet, stärker minnet, förbättrar självkänslan och minskar oro/ångest. Att vi har börjat åsidosätta själva fundamentet för god hälsa menar Hansen kan vara en av förklaringarna till mängden utbrända, utmattade, deprimerade och långtidssjukskrivna människor nu. Se nedan hur alla vägar bär till Rom… alltså hur lustcentrum påverkas av olika livsstilar.
95 procent av alla dödsfall och sjukdomsfall beror på lättillgänglig överkonsumtion och raffinerade livsmedel och droger. Alla kända droger är genvägar till lycka och leder till abstinenssymtom, exempelvis ångest istället för lust/lycka… smärta istället för smärtfrihet och överaktivitet istället för slöhet. Upprepad sund motion, rörliga projekt och positiv stress ger oss den fysiska aktivitet och lycka som vi så väl behöver… och som är livsavgörande.
Seglingen är ett medel för vårt välbefinnande. Den bidrar med något så härligt som luft. Massor av luft. Seglingen kräver lika delar av koncentrationen och rörelse. Den bidrar till spänning, snabba beslut och flexibelt tänkande. Blicken får fritt utrymme medan den söker sig fram mellan detaljer och vida vyer.
Seglingen är numera nerpackad. Sista träningen på Bosön gick av stapeln på en solig och alldeles fantastisk lördag. Totalt var vi fyra båtar och vi körde en fyrkantsbana. Denna inbegrep alla vinklar, segel, tekniker och farter. Det var nog den roligaste träningen på hela säsongen och det var rejält med vind. När vi var på väg tillbaka till klubben, i ”sista åket”, det så kallade bryggracet, stod vi på som idioter med en framåt kullerbytta som följd. Snabbt som fasen gick det och det kändes som om jag började skratta redan innan kraschen i vattnet. Pang tjong! Trapetserna gick av, inget värre hände. Jag hann till och med fånga mössan innan den sjönk.
Då är vi det hela på spåren alltså. Det känns så oerhört skönt att veta att hjärnan, trots att man ibland verkligen undrat, inte håller på att återbildas. Inte akut i alla fall. Med pulshöjande aktiviteter ökar hjärnans möjligheter att hålla sig ung. Det är inte korsord, politiska debatter eller andra kognitiva övningar som förhindrar hjärnan från att åldras. Det är inte datorer och mobiltelefoner som gör det heller, det är bristen på rörelse som gör det.
Historiskt sett har ångest och depression hjälpt oss att överleva. Oron har varit nödvändig som beredskap i en vardag bestående av livshotande situationer såsom svält, sjukdomar och den uppenbara risken att bli ihjälslagen. Hälften dog innan de fyllde 10 och medellivslängden var 30 år så det fanns anledning att oro sig. Nu lär de som föds, bli uppåt 100 år, så det vill till att de känner till sina grundläggande behov om de ska kunna njuta av livet… sömn, motion och närheten till andra… annars blir det bara mer klirr i kassan hos läkemedelsjättarna.
Med kontinuerlig motion, och det räcker med promenader, har studier visat att man kan få en yngre hjärna. Detta eftersom pulsen höjs vid rörelse och när hjärnan får mer syre blir den mer aktiv. Syret i sin tur transporterar bort slaggprodukter samtidigt som de kvalitetsavgörande dopaminnivåerna höjs. De skickas nämligen ut i systemet för att rikta uppmärksamheten mot rätt saker.
Det är antagligen tack vare vårt riktade fokus och uppmärksamheten för stunden som vi, skämt åsido, även i år hamnade i Boo Gårds skola. Där hämtade vi förstapriset från KM i augusti. Det fina i kråksången var att det inte bara delades ut priser till alla aktiva, utan det bjöds även på tårta.
Det här var det största priset, storleksmässigt alltså, som vi någonsin fått. Stort som ett badkar, eller i alla fall som ett fotbad, hmmm okej då; som en vas. Pokalen var nyinstiftat som vandringspris där vi ärades med våra namn på den första plaketten. Om priset funnits sedan flera år tillbaka, hade vi haft våra namn på ytterligare fyra plaketter.
Okej, då har Hansen förklarat det: Vi har samma hjärna som vi alltid haft men ämnen och funktioner i den, som tidigare hjälpt oss att överleva, ställer till det för oss idag. Hjärnan har hamnat i osynk med den moderna världen i och med att den inte utvecklats på 40000 år. Den har inte lyckats hänga med i den snabba utvecklingen, och tänk den mjukvaran som inte uppdaterats på så lång tid. Den blir som ett informationshanteringssystem med avsevärda säkerhetsbrister.
Beteenden som ökar individens chanser till överlevnad belönas alltså, och för människans överlevnad behövs inte stillasittande aktiviteter och sociala medier. Hjärnan matas av intryck via skärmar och belöningssystemet aktiveras utan någon egentlig ansträngning. På samma sätt som spelande och droger ger snabba belöningar, pytsas Dopamin ut och skapar ett beroende. Baksidan av snabba kickar blir att sådant som kräver stor ansträngning, upplevs tråkigt och ointressant. Hjärnan suktar efter mer och det attraktiva i de sociala mediernas flödena är att det aldrig tar slut. Cirka 200 000 mänskliga livslängder skrollas bort per dag. Ja faktiskt, varje dag!
Evolutionen kommer inte att hitta nya vägar. Ingen evolutionär utrensning kommer att skapa en stillasittande social-medie-art eftersom evolution går ut på att egenskaper som innebär fördelar för en arts överlevnad blir vanligare och individer som saknar väsentliga egenskaper sorteras bort.
Och här sitter jag framför skärmen och skriver, precis som jag gjort i snart 10 år vid den här tiden varje månad. Så klart, kommer jag att bli utrensad eftersom jag är så oviktig för evolutionen men ändå ser jag inte skrivandet som ”skämstid”. Skrivandet och tillhörande research på diverse webb- och bildsidor har blivit en viktig vila. Det här är min Kalle Anka, mitt handarbete, min patiens och mitt korsord. Jag unnar mig, som det heter. Dessutom är det oerhört tacksamt att slippa skrivmaskin, papper och penna (även om det säkert skulle anses mer värdigt att sitta med under lång tid) så mycket som jag ändrar och justerar meningar.
Det tar några timmar att skriva, både bloggen och om Rut. Utöver det, blir det ett par timmars skärmtid på jobbet och med tre mejlboxar ännu lite mer tid, plus allt som händer på telefonen och på Facebook. För att inte tala om timmarna framför TV-skärmen! Tröstar mig med att jag lägger många timmar per vecka även på rörelse. Springer runt som en tätting på jobbet, cyklar, gymmar, promenerar och styrketränar. Men hur är det? Är det bättre att ägna sin tid vid datorn åt kreativitet, framför en passiv skrollande konsumtion? Förmodligen inte. Det är det stillasittande som är skadligt… här ska ingen tro att det är mer ”fint” att sitta still ihop med andra aktiviteter.
Från det ena till det andra har vi kommit till det sista åttiga ordet; oktett. Det betyder en grupp som innehåller åtta element. Det kan vara åtta musiker men det kan egentligen vara vilka element som helst.
Det finns tre kompositörer som skrivit musik för oktetter. Mendelssohn skrev för stråkar och Mozart för blåsare medan Schubert komponerade för både blåsare och stråkar. Säkerligen var dessa gubbar minst lika felprogrammerade som vi och hade säkert en eller annan NPF. Mozart led av ett femtontal sjukdomar inklusive depression och Schubert upplevde sig olycklig och eländig. Ändå lämnade de en hel del fint efter sig till omvärlden.
Hansen påvisar inom flera områden hur människan påverkas i den moderna världen på grund av det förprogrammerade ursprunget. Han har beskrivit på vilket sätt de genetiska avvikelserna bakom exempelvis ADHD är kopplade till hjärnans belöningssystem. Negativa beteenden kopplade till ADHD är bristande koncentration, impulsivitet och hyperaktivitet. De positiva sidorna av samma mynt är hyperfokus, kreativitet och särdeles stor energirikedom. Kreativitet, initiativ- och idérikedom, nyfikenhet samt förmåga att skaka av sig misstag. En ytterligare förmåga är att vara orädd för utmaningar. Det var nog liknande förmågor som de musiska gubbarna plockade fram mellan varven för att få till sina oktetter. Förmodligen skulle jorden slutat snurra utan NPF:arna. Kanske vare sig folkvandringen eller upplysningstiden hade sett sin tid?
Så här är det: med lägre aktivitet i belöningssystemet på grund av sämre signalfunktioner i dopaminreceptorerna ökar suget efter dopaminbelöningar. Jakten på Dopamin och snabba kickar resulterar i en mental kortsynthet och ett risktagande som säkert varit evolutionärt fördelaktigt. Dessa egenskaper ansågs mest troligt som spetskompetenser på savannen och individer med sådana förmågor var antagligen framgångsrika och eftertraktade. Idag passar de inte in lika bra. De impulsiva, okoncentrerade och hyperaktiva passar inte riktigt in i dagens livsstil. Förmågorna betraktas nog mest som en nackdel.
Men om människan inte hunnit få särskilt mycket träning på att bibehålla uppmärksamhet under lång tid, hur ska vi då göra med våra elever som behöver klara det men har svårt med det? Hur gör vi med dem som inte kan sitta still och där skola går särskilt mycket mot deras naturliga biologi? Om det genetiska och förprogrammerade inte går att tvätta bort, kanske vi behöver tillrättalägga miljön och metoderna? Vi vill ju ha med alla på tåget, även dem som har behov av att byta fokus ofta och inte klarar av att sitta still särskilt länge. Dels kan vi erbjuda snabba belönande dopaminkickar med hjälp av uppdelade och konkreta uppgifter, korta mål och tät feedback. Vi behöver också erbjuda rörelse eftersom fysisk aktivitet fininställer dopaminsystemet och förbättrar koncentrationen.
På jobbet nu, håller vi specar på med ett pilotprojekt. Vi har fått chansen att inreda två klassrum på högstadiet med alternativ möblering och extrautrustning. Ett år har det tagit, från att vi började diskutera frågan om tillgängligt lärande och differentierad undervisning. Med detta menas att anpassa aktiviteter och arbetsmiljö utifrån eleverna redan i planeringsstadiet, i stället för att anpassa undervisningen vartefter eleverna misslyckas. I detta arbete ingår att möblera efter olika lärstilar. Under året har vi varit på föreläsningar, läst själva, letat bra möbler, diskuterat och presenterat idéer samt jagat kostnader. Det är dags att tänka om kring skolans undervisningsformer eftersom vi inte längre ska släppa ut elever stöpta i samma form. Samhället behöver en variation av kompetenser och individer. Elever som kan samverka, kommunicera, interagera och kreera. De växer inte i en biosittning och inte av förmedlat lärande.
Och vad blev det då? Jo, fyra golvskärmar, så att vi kan göra avdelningar i själva rummet. Vi har bordskärmar med möjlighet för eleverna att skärma av sig och kunna arbeta ostört. Till detta finns även hörselkåpor. Vi har ståbord, gruppbord och enskilda platser. För att öka möjlighet till rörelse, har vi köpt in antistressbollar, särskilda sittkuddar och två ”desk cycles” per klassrum.
På novemberlovet introducerade vi personalen i tankarna bakom detta, och efter lovet ska även eleverna möta det hela. Det ska bli spännande att se utvecklingen av. Nästa steg är att hitta än mer varianter av sittplatser; att kunna sitta högt, lågt, mjukt och hårt är fyra bastankar för möbleringen och för att fånga in elevernas skiftande förmågor till inlärning.
Den sista oktober kommer jag att göra en ”oktava”. Just denna har jag tänkt på länge och äntligen är det dags! Det får bli en cliffhanger så länge.
Aktuella ord nu: mörker, halsont, fukt, dubbdäck, minusgrader.
